Det är lätt att skratta åt ”Predator”.
Den typ söndermemeade bicepsfesten när Arnold och Carl Weathers kör en DAP.
Arnolds alla fåniga repliker.
Alla de andra übermachomännens fåniga repliker. När Arnold marklyfter (!) en hel truck (!!).
Men det går också, om man lägger undan mobilen och fokuserar på det man ser och hör, att sjunka djupt in i den här djungeln. Nervositeten som kryper över ryggraden när rovdjuret tyst och nästan-osynligt plockar av varenda en av de här kaxiga militärerna till Arnold är den enda som står kvar.
Det är faktiskt väldigt imponerande, rent scenografiskt och effektmässigt. Än i dag. TO THIS DAY!!
Yes, ladies and gents. Det ÄR en stilbildande actionthriller vi har att göra med här, som bär på mycket mer subtilitet än vad ytan (eller typ kulturens allmänna fördomar) vill göra gällande.
Och Arnold – typ aldrig varit bättre som skådis än här, ändå? Det pajiga uttalet av repliker till trots. Det ÄR något med kroppsspråket som är så påtagligt, det känns i magen.
Wow.
Classic.
1987.
The year of papa Joe and bro Pete.
Och Arnold: typ mitt i någon typ av kulminerande Eriksgata efter att ha bränt av ”Terminator” två år innan och efter det både ”Commando” och ”Conan the Barbarian”.
Märks att han är på topp, Arre.
Jättevältränad med fuck it-frilla och så där lagom stoisk och reserverad bakom sina bössor. Lite som det här med att åka Vasaloppet. Att åka efter sin kapacitet och inte rusa iväg.
Arnold har (väl?) koll på sina brister och det är väl sällan läge att kliva ut ur sin comfort zone.
Så.
”Predator”.
Habil smash’n’grab-action där rätt fånig semi-buskis blandas med förhållandevis TÄTA strider och rafflade kurragömmajakt inne i snåriga buskage.
Man hejar ju som få-ån på Dutch (Arnold), Dillon (Carl Weathers) och gänget när de försöker att _plocka ner_ den där fubbiga cyberhybriden från outer space.
Riktig popcornflic med vällagrad kultkrydda.
