Heat

9

Jag blev imponerad, här.

Av att Michael Mann har regisserat OCH framförallt skrivit den här berättelsen.

Den är berättad med en sån oerhörd noggrannhet, va.

Dels i själva narrativet, hur detektiv Hannas och proffsrånare McCaughleys berättelser långsamt vävs samman.

Hur deras karaktärer introduceras och ges liv i den här världen, Los Angeles 1995. Man tror på att de bor och verkar där.

Men det riktigt imponerande är bildspråket. Hur Michael Mann, nästan som de bästa spelutvecklarna (hej Naughty Dog!) gestaltar en berättelse genom miljöerna vi ser. Detaljer som lämnas kvar, kameran dröjer, en skugga som kryper fram, det klipps med precision mellan närbilder och oerhörda landskapsvyer.

Oftast är det här en väldigt långsam berättelse. Samtal mellan karaktärer som bär på mening, man lyssnar noga, tittar på deras ögon och munnar, försöker själv pussla ihop vad som sker, vad som kommer att ske.

Sen utvecklas en sån där segdragen scen på några sekunder till världens mest intensiva FIREFIGHT. Eller så.

Och hjärtat rusar.

Och vilket slut, va. Ett av de bästa jag sett.

UTSÖKT!!!

Petter

8

Oh shit.

Den här är inte ny för mig.

Men den GNAGER SIG in här, på nytt, trots/tack vare tio surströmmingar med rom + starköl som lurkar och lurar djupt inne i något skrymsle i tjöcktarmen.

”Heat” var _väl_ typ den första ”vuxenfilmen” jag såg där i mitten av 90-talet. Dök in med huvudet (det snaggade) före med fötterna näppeligen (?) kvar i ”DuckTales” och ”Luftens Hjältar” och allt annat blåögt och sensmoraligt tecknarkladd som mosades in i barnhövvet.

Michael Mann, hörreni.

Good AF, ja?

För det är duktigt tätt, det här TYP vackra spelet mellan filmens två pelare. Al Pacino som konstapeln med munlädret som offrat typ ett tjog äktenskap för att bura in tjuvar. De Niro som den typ Kasparov-sluge rånaren Neil som mest av allt vill sätta in miljontals med dollar på PayPal-kontot och slappa resten av livet i någon pittoresk avkrok längs med Amalfikusten.

Så: de står på varsin sida lagen – så klart.

Men är ensamvargar som ser sig själva i varandra.

Och det är över den glipan som Mann så skickligt panorerar luppen.

Jotack.

Råsexig actionvåffla ju.

Med scener som öppnar sig som GAP (hisnande uppgörelsen på gatan post-rån etc). Skottsalvorna. Alla tysta, sävliga closeups på De Niros sammanbitna fejs när THE HEAT närmar sig lite för nära alldeles för snabbt.
Och repliker som alstrar (!) tuppaskinn.

”Don’t let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner.”

Åh nej.

Oh. *armhår reser sig OPP OPP OPP*

Förduvet. *Daniel Adams-Ray freestylar i slutet av ”Jag gör min grej”-röst*

”Heat” är egen i det att den utmanar genrens konventioner och i stället för att hissa fulla segel och BRAKA PÅ (läs explosioner, knallar och furiöst actionmanglande med avsliten handbroms) rullar det mesta in och ut ganska så långsamt.

Tjusig, är den.

Tjusig, dynamisk och spännande.

Joakim