Top Gun: Maverick

8

Mumma.

Ge mig den där soluppgången (-nedgången?) som ser ut som en solstekt brasiliansk apelsinhalva.

Ge mig Tom Cruises asymmetriska leende (bara EN framtand!!).

Ge mig fucking otroooooligt foto av skådespelare som TYP flyger stridsflygplanen själva (HOW???).

Ja. Jo.

Det dröjer inte länge innan man inser att Top Gun Maverick är en cineastisk tour de force.

Mycket enkelt manus á la TYP ”Avatar”? Check. Vi behöver inte mer.

Karismatisk casting av charmtroll som Miles Teller och Glen Powell? Of course.

Tom Cruise i sitt livs form? Ajemen! (Joel Rydström-röst)

Jag vet inte riktigt hur mycket mer som finns att säga om Maverick, men det är nog den enskilt mest kittlande bioupplevelsen jag haft sen … tja, Avengers Infinity War?

Det är sådan utsökt action, sentimental och amerikansk as all hell.

MUMMA!!!

Petter

8

Allra först: nerven.

För även om ”Top Gun: Maverick” i mångt och mycket är ett remastrat och nostalgimjölkande vykort från 80-talet (på ett bra sätt!) är det i – och genom – all spänning som Pete Mavericks (Cruise) comeback i cockpiten gnistrar som allra klarast.

Det här är – ju – en skitbra rulle som ÄVEN smashat boxoffice med hisnande 15 MILJARDER kronor inspelade. Typ 9 spänn ner i plånkan per spenderad peng. Lord™.

Joseph Kosinski (regi) gör ett fasligt BRA jobb när han sakta vrider upp reglagen och tar följe på vår Maverick som skickas tillbaka till Top Gun-divisionen (?) för att ta LEAD när det vankas ruggig kniptångsmanöver i ett topografiskt kärnvapenhärke (läs bunker insprängd mellan två bergstoppar).

Så vad har vi?

Jo.

Charmerande kamaraderi, galna G-krafter, SKITLJUSA lager post-flygning i dekadenta barer, en STARK plusmenycameo av härjade Val Kilmer (*insert heart*) som en – SPOILER AHEAD – döende Iceman, läkning av relationer, strålande håll käften-foto med IMAX, molnbäddar och HDR-himlavalv.

Och på nålarna, där sitter man.

Sista fyrtiofem minuterna är det duktig puls med fin svett.

Typ bättre än föregångaren?

Ja.

Joakim