Hello Ladies: The Movie

7

Jag såg ”Hello Ladies”, tv-serien, på två dagar.

Åtta avsnitt à 30 minuter.

Det blev inte mycket mer för Stephen Merchants första egna TV-projekt sedan samarbetena med Ricky Gervais. HBO sa: ”Nä nä. Men du får en film för att avsluta det hela, göbben!”

Och Merchant förvaltar den chansen väl.

TV-serien har en viss charm. En tragikomisk klangbotten som vi egentligen bara hör riktigt tydligt vid ett-två tillfällen. I övrigt är tonen förhållandevis kall. Cynisk, rentav. Det är ofta, i all enkelhet, SKITKUL. Slapstick och depraverade beteenden. Men skrattet tenderar att blekna när människorna aldrig riktigt får komma ovan ytan och relatera till mig som tittare. De stannar oftast kvar därunder som sorgliga komiska karikatyrer.

Och filmen börjar på samma sätt.

Men den utvecklas snart till att ha ett annat djup, en rikare värme.

Som vi förstår alltid fanns där någonstans i TV-serien.

Här går Merchant mer rakt på sak, han förstår nog att hans tid är begränsad.

Och de där karikatyrerna blommar ut till människor.

Vissa scener är bara… vackra. Genuint berörande, relationella subtiliteter som liksom får en att dra lätt för andan. Eller att det känns liksom ljummet på insidan av bröstkorgen.

Det är nog årets romcom.

Lika oväntat som välkommet från Stephen Merchant.

Petter

6

Jag vet inte vad det var som fick mig att börja se “Hello Ladies” (teveserien, alltså).

Minns ju standupshowen med samma namn (som föranledde serien).

Plågsam dynga emellanåt.

Not funny at all, lanky Merch’.

Men i teveskrud.

Jao.

Då fungerade det.

Det fanns något eskapistiskt och över att följa Stuarts (Merchant) hopplösa jakt efter kvinnor i ett soligt, torrt och krispigt Los Angeles.

Mycket slapstick och depp.

Mestadel bra sådan.

God trivsel.

I filmatiseringen, som på något sätt är tänkt att “knyta ihop trådarna” och runda av den historia som byggdes upp under seriens enda säsong, är allt som vanligt.

Fast utkavlat till långfilmslängd.

Stuart vaggar fortfarande runt på klubbar och barer och strösslar ostiga raggningsrepliker omkring sig.

Napp får han aldrig.

As usual.

Men när hans ex-flickvän hör av sig och berättar att hon tänkte hälsa på (tillsammans med maken) blir det eld i arslet.

Nu måste Stuart (så klart!) fejka att han är framgångsrik (yes!). Och har tjej (oh!).

Att mycket är samma behöver inte betyda att något är dåligt.

Till stor del gillar jag ändå “Hello Ladies: The Movie”.

Som att träffa en gammal polare.

Så känns det.

Men samtidigt finns inte samma PUNCH som i serien. Det blir transportsträckor. Vattentramp. Och småmärkliga vändningar som mest känns inkvoterade in i handligen för att på något sätt slå an en ny, annorlunda ton.

Visst blir det fniss

Stephen är rolig.

Nate Torrence ännu skojsigare.

Och Christine Wood bar på något sätt hela serien. Samma i filmen. Det är hennes öde, val och upplevelser som är mest intressant.

Så.

Spinoff med Jessica vid spakarna?

Well.

Just fix it.

Joakim