Her

8

Första gången jag såg “Her” var det på en biograf. Jag gick dit ensam. Det var en speciell upplevelse.

Som ledde till den här texten.

Det räcker väl rätt bra så, kan man tycka.

Men när jag ser den andra gången påminns jag framförallt om detta: Amy Adams rollfigur, och relationen som skildras mellan henne och Joaquin Phoenix.

Adams spelar ju så till synes oförställt. Det är inte bara spel; det är en genuin användning av hennes egen kropps affekter och stämningar. Hon omvandlar ett trevande bakom de där blanka ögonen till en avgörande del i en dialog, använder det lika mycket som kommunikation som de ord Spike Jonze har gett henne.

Här, mina vänner, har vi en skådespelerska.

Sen vill jag säga något om relationen mellan karaktärerna Amy och Theodore. Det är berörande i sin enkelhet att de är så goda vänner och att deras kön knappt kommer på tal. Det finns ingen “will they/won’t they”-dynamik där alls (utom när Samantha i sin lilla svartsjuka ställer frågan till Theodore).

Bara två vänner som pratar med varandra. Stödjer och utmanar varandra. Hjälper varandra.

Det är en av de mest hoppfulla aspekterna med Spike Jonze framtidsvision.

Petter

8

Så.

Egentligen vill man ju bara redirecta den här lortspalten vidare till Kurzweils monumentala diskurs. And leave it there.

Men hey!

Jag får väl skriva NÅT ändå!

Synopsis: Theodore (Joaquin Phoenix) är en snyggt skuren LONELY COPYWRITER DUDE som sorgset skvalpar omkring i kölvattnet efter ett söndertrasat förhållande med Catherine (Rooney Mara).

Men när han, uppgiven och trött, “USB:ar” in ett nytt operativsystem (med utlovad artificiell intelligens) i datorburken sin förändras allt.

Theodore hittar tillbaka till känslor.

Blir kär.

Och operativsystemet (Scarlett Johansson), som döper sig själv till Samantha, besvarar all the feelings. De till och med liggar med varandra (när såg du DEN komma, Nostradamus?).

“Her” är lika märklig och skum som intagande och rar.

Yes, mom, I do love my Joaquin Phoenix. Och Amy Adams, henne hyllade man ju i senaste Torsdagsrullen. Men: lika bra (typ bättre!) här. Följsam, naturlig. Fin rytm där. Scarlett? Gorgeous performance.

Och hela Spike Jonzes cinematiska takt, där man mjukt vaggas in i den otvungna historien. Till det ett estetiskt klös. Designerskjortor, släta interface och ett skimrigt 2025 där rät teknik flätats ihop med det irrationella i människan. Dator och person är ett.

Flum nu? Igen?

Skit samma.

Me likey “Her”. Guldrulle it surely is. Och det är till lika stor del för konceptet, utförandet och prestationerna.

Strunta i att producera en ny “Jackass”-rulle nu, Spikey Boy.

Fortsätt med sådant här i stället.

Joakim