Om Jocke G kallar Paul Thomas Anderson för hit or miss kallar jag honom hit AND hit.
Sug på den, Bergsvikens billigaste bitch bro.
Näe.
Sluta nu Petter.
Men på allvar: jag är supersvag för Paul Thomas Anderson. Hela hans estetik, manus, det liksom varma fotot, hans långsamma och metodiska arbetssätt. Och valet av berättelser, lika disparata som bibliografin hos valfri erkänd författare. Han har ingen SCHTICK, om man säger så.
”Licorice Pizza” är ännu en ljuvlig liten berättelse.
Mer lättsam än vi är vana vid från PTA, ångesten fladdrar mest förbi här och där.
I stället är den i sanning romantisk med stort R. Den har ett skimmer över sig.
Jag vill typ redan se om den. Uppleva den, vara i den.
Gott så?
Yes.
Just det, bara en sak: Alana Haim och Cooper Hoffman – klockrena i huvudrollerna!
Tack för mig.
Vad jag tycker om Paul Thomas Anderson?
Well.
Lite HIT å MISS, va?
”Boogie Nights” är lika fakkin wonderful som ”Inherent Vice” är trött. För att ta ett exempel.
”Licorice Pizza” landar väl någonstans däremellan. Det är en semi-slö kärlekshistoria över åldersgränserna från 70-talets Amerikatt som typ tangerar ”Once Upon a Time in Hollywood” i puttrandet.Det händer ju inte så mycket.
Men Tompa A ska tvivelsutan (!) ha att han minsann är vass på att varsamt tälja fram en suggestiv stämning som på något sätt är dukens motsvarighet till det tryckta ordets bladvändare.
Bäst: Bradley Cooper i en chockerande vass biroll som pladdrige kåtbocken Jon Peters.
Haha, jag är få-ån skittrött när jag skriver detta, vet inte riktigt vad mer jag kan förtälja (?) i (??) ämnet.
Summa summarum – då: helt OK.
Jag vill ha en cineastistik SMOCKA av Paul Thomas Anderson.
Inte vilopuls och malande.
Goody?
Bro and sis?
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
