Me Time

6

Kevin Hart.

TYP underskattad?

Han har ju sånt obevekligt jävla FUNNY BONE.

Kan säga den mest grundläggande meningen och få mig att börja småfnissa.

Med honom kommer man långt.

Mark Wahlberg är väl den han ÄR. Går inte riktigt att ta på allvar i något sammanhang. Så varför inte stoppa honom i en tramsig berättelse om egentid?

Resultatet: ja fan, rätt bra? Typ optimal bakirulle, ju.
Jag GILLAR att det är skitdålig CGI på det där bergslejonet.

Men konceptet hade ju kunnat lyfta till en riktig jävla pangkomedi om de hade satsat lite mer på den här. Fläskat ut rollistan lite, lagt på lite mer budget, tagit in typ Evan Goldberg på manus.

Men men.

Enjoyable, my friends.

Petter

8

Äh.

Är väl litet väl generös här.

Men under de senaste veckornas ”finsmakarterror” kändes det som en själslig rövsköljning att dyka ner i korkad komedi med bjärta (!) färger, dumma repliker och avväpnande slapstick (slagsmål med puma!).

Befriande som fuck.

Mer HDR-miljöer åt folket, typ.

Så hur ”synopsiserar” vi ”Me Time”?

Well.

Pliktskyldige hemmafarsan Sonny (Kevin Hart) bryter upp vardagen för en stund och återser vältrimmade partyhomien Huck (Mark Wahlberg) för en efterlängtad grabbhelg.

Delade iCloud-anteckningar, lämning/hämtning av kids och sisofysdammsugningar förbyts till Budweiser, YOLO och no limits-hemmafester.

Och man gillar ju det där.

”Me Time” rör sig i ett sådant där drömskt ”22 Jump Street”-universum där man bara kan luta sig tillbaka i sketasöffisch och passivt konsumera lättsmält humor SAMTIDIGT som man drömmer om att själv genomleva (?) det man ser i någon form någon gång.

Inga jobbigt pseudointellektuella ”The Stranger”-dialoger med nyans/mättnad-reglaget SÄNKT i botten. NADA MÖRKER.
Firma Hart/Wahlberg är kul tillsammans, det blir en hel del SKROCK och SKRATT när vi serveras tokigheter och måendet är – ju – i topp hela tiden.

Därav: guldrulle.

Gim me light, bro and sis.

Har saknat detta.

Joakim