Mickey 17

7

Jag gillar Robert Pattinson.

Alltså bortsett från de ur granit svarvade käkarna och det perfekt rufsiga håret – han verkar vara en genuint charmig människa. Han verkar ha saker att säga, en egen humor, och, kanske viktigast: ett intensivt och närvarande uttryck i sina rolltolkningar.

Allt jag sett honom i sedan (och i!) ”Twilight” lyfts av hans närvaro.

Så också i ”Mickey 17”.

Mickey är en egen figur, tydligt framarbetad i sin ELJESTMA av Pattinson. Han är svår att inte sympatisera med. Och när hans ”onde klon” (Mickey 18) av misstag produceras blir det än mer underhållande – han är också sympatisk i sin ”skit i allt”-attityd, och samspelet mellan honom och 17 är toppen.

Det FINNS delar här som känns lite halvjästa. Jag vet inte riktigt med Mark Ruffalos och Toni Collettes skurkfigurer – lite VÄL pastischiga, hur fantasirik filmens premiss än må vara. Det är något där som inte klickar för mig. Men: KUL att Collette är besatt av att göra sås av allt!

Annars är ”Mickey 17” en frisk fläkt i science fiction-genren, med en väl avvägd balans mellan humor och mörk framtidsdystopi.

Recommend!!!

Petter

8

YOU COULD WAIT FOR A LIFETIME!

TO SPEND YOUR DAYS IN THE SUUUUNSHIEEYYYIIIJNEE!!!

Sorry.

Lite taggy inför Manchester 16 juli bara. Culpa: mea.

I fokus: ”Mickey 17”.

Sydkoreanen Bong Joon Ho (mannen bakom ”Parasite”) serverar en vältempererad rymdbiff med lika delar humor som äventyrslusta och högteknologiska ”pillemariteter”. #oh

Jag: gillar.

Robert Pattinson är en koloss i rollen som Mickey, vår klonbaserade kanonmat som puttas fram till frontlinjen och dör gång på gång för att återfödas lika fort per någon teknisk innovation.

Men vad händer egentligen när en glitch-ish leder till att två kloner lever samtidigt?

Vad VILL egentligen megalomaniske bossen Marshall (en beskedlig Mark Ruffalo)?

Och vad är det för galna megalarver som kryper upp till ytan?

Spänning HENAN.

Och långbänken till trots (nästan två och en halv timme) är det hela tiden fin rytm och SKÖN puls i en äventyrskomedi som bär på _tanniner_ av både ”Day After Tomorrow” och ”Groundhog Day” där lågmålt puttrande komik samsas med fart och nerv.

Nämnde Patty Boy excellerar mest och bäst, inte minst i det monologiserade kammarspelet där han flyhänt parerar (och agerar i) två olika versioner av sig själv. Typ Bengt Bauer (kittlande Carl vs Sam-klyvningen i ”Rederiet”) på steroider.

Men även en Ruffalo på spelhumör är sevärd här i pålimmat överbett som maktgalne ledaren Marshall. Kul att se honom IMPONERA utanför Marvel, typ.

Good shit, ”Bongen”.

Joakim