The Northman

6

O A O A E!

Vi förlorade!

O A O A E!

Och jag visste det!

Äh.

Stop it, Pete.

Vad har Krunis och Miriam Bryant med vikingati’n att göra?

Förvisso kan man skohorna in den där refrängen i det här narrativet, av unge skräckauteuren Robert Eggers.

Berättelsen kickar ju verkligen loss med ett svek, en stor förlust för protagonisten Amleth.

Det som slår mig är framförallt hur visuellt slående allt är.

Oerhörda landskapsbilder blandat med smakfulla specialeffekter, kostym, smink, koreografi, you name it. På TOPPNIVÅ, verkligen.

”The Northman” är en suggestiv film. Det är mycket vibes, så att säga. Flummiga möten med blinda gastar, drömmar om efterlivet.

Detta i stark kontrast till de påtagliga, köttiga, blodiga kamperna som utspelar sig.

Jag blir rätt bländad av allt det där.

Men jag känner också att jag kollras bort från det faktum att narrativet är, well, ganska tunt.

Amleth som huvudroll är ganska simpel, som om han var en grottmänniska. Har bara hämnd i huvudet och inget annat.

Och i förlängningen är det en berättelse som är ganska lätt glömd.

Petter

8

Okidoki.

Ny vecka, ny rulle.

Eller som den lustfyllda generatorn (”new English to old English”) på LingoJam.com (googla!) föreslår:
Consumed a movie, me and mine brother have, to bring review to thou.

”The Northman” – då.

En Alex ”Varela!” Skarsgård i defftajt Tarzan-form som låser upp sitt liv kring att uppnå vedergällning efter att ha förlorat farsan, kungpapin Aruvandil (Ethan Hawke), i unga år.

Så ni anar (väl?) vad som väntar.

Leriga fält, spikklubbar och bröladne vildar, otroligt ”bakvänd”, passiv och bisatshungrig Lord of the Rings-dialog, goa gök i gejsrar, skoningslösa dekapitationer och överlag ett kärvt svårmod som präglar i princip varenda _frame_.

Och man lever ju genom prins Amleth (Skarsgård) och dennes våndor; den inre kampen för att komma till ro och läka genom att slå tillbaka. Eller är det värt det? Är jag större genom att avstå?

Cozy dualitet och så vidare.

Men: ni minns vämjeliga PISSRULLEN ”The Green Knight”?
”The Northman” känns på många sätt besläktad.

Men skillnaden är väl att allt som går knas och är hemskt i ”TGK” svarvas till godis i ”TN”.

Spännande, suggestivt, djuriskt.

Och rätt gripande (faktiskt) emellanåt.

Fin palett serveras av regissör Robert Eggers och kompani.

Watch this.

Joakim