Vem älskar egentligen ”Matt Reeves-trilogin” av Apornas Planet?
THIS GUY!! **tummar mot bröstkorgen**
Det de åstadkom där var storartad filmmagi.
Andy Serkis som via sin Caesar-rolltolkning och rika mocap-erfarenhet ledde de andra skådespelarna och gav liv till aporna på ett så gediget och, ja, humanistiskt (!) sätt. Det kändes verkligen som apor som fått förhöjd kognitiv kapacitet – det här ÄR typ exakt vad som skulle hända då?
Weta Workshop – dessa satans häxor och trollkarlar! – som alltså 2014 gjorde de TYP snyggaste datorgenererade effekterna jag någonsin sett.
Och Matt Reeves, då – som ska sägas regisserade bara tvåan och trean – med sin kyliga, exakta regi. Mästerligt. Några av mina absoluta favoritfilmer, med ett närmast perfekt slut.
När så ”Kingdom” utannonserades var det inte utan att jag kände en viss oro.
Hur ska de ta den här berättelsen vidare? Varför?
Det dröjer inte länge innan jag är lugnad.
Beslutet att låta nya filmen utspela sig 300 år efter förra trilogin är klokt. Tillräckligt med distans för att det ska vara en egen berättelse, samtidigt tillräckligt nära för att spåren från den förra trilogin ska vara intressanta att identifiera.
Noa är omedelbart en sympatisk protagonist. Något VANILLA, kanske. I kontrast var Caesars resa som hunsat geni och sedermera revolutionär som kämpade med särartsideologi och våldstendenser (i sig själv och sitt apsläkte i stort) klart mer komplex och intressant. Men jag gillar att följa Noa och hans närmsta.
Freya Allan i rollen som mystiske Mae – njae. Något färglös? Men helt OK.
Berättelsen i sig är desto mer intressant. Vad har hänt under 300 år, hur ser framför allt den sociala och kulturella evolutionen ut hos dessa begåvade apor? Det visar sig bland annat att Caesars livshistoria och ideologi har tolkats och omtolkats både till uppbyggliga och mer destruktiva syften. Det har vuxit fram många olika levnadssätt och stammar. Det är inte mycket som sägs rakt ut, men det som sägs ger sken av en större, levande värld som min fantasi genast börjar spekulera i.
Filmen tar heller inga enkla genvägar. Karaktärer må vara temporära allierade, men risken för konflikt är allestädes närvarande. Lite George R.R. Martin-esque.
Nyanserat! Spännande! Bra!
Review of the Movie with the words of Joe.
Äh.
Drygar (!) mig lite henan. That’s not OK.
Men: visst är det liiiiite smilbandsvarning ändå när man möter sådana här svulstiga ”of the”-fester.
NEVERMIND.
”Kingdom of the Planet of the Apes” – då. Som vi såg tillsammans i varsin ända av en salong (*vinkar*) på trivsamma biografen Mooby Cinemas i Barcelona för sisådär fyra-fem dagar sedan.
Det har väl gått TYP 40 år-ish sedan apornas store fältherre och koryfé (!), Caesar, segnade ihop efter en JÄDRA uppgörelse med homo sapiens. Rest in peace beautiful, strong ape.
Viruset som vände på alla kuttingar back in the day – där infekterade monkeys blir bright AF medan människor devalveras ner till _typ_ stenåldern rent mentalt (har inte factcheckat DETDÄRA, tyvärr) – har onekligen haft smittparty de senaste decennierna och aporna vilar numer tryggt överst på näringskedjan.
Men runt hörnet lurar inbördeskrig.
Mitt i smeten hamnar lakoniske youngsterschimpansen Noa som tvingas ge sig ut på ett farligt äventyr för att rädda sin flock/klan. Det efter att bufflige silveryggen Sylva och dennes armé bränt ner hela (den vackra) schimpansbyn.
Mission: initiated.
”Kingdom of the Planet of the Apes” är – precis som alla föregångare i rebooten av franchisen – rysligt snygg och effektfull. CGI som KNOCKAR EN och helt marvellous motion capture und so weiter.
Och visst är det både underhållning och spänning längs med Noas resa in i apondskans hjärta.
Men egentligen är jag inte så investerad.
Den emotionella värk och alla hjärtskärande gut punches som vi vant oss vid när det vankas besök på applaneten är bortspolade.
Det blir mest en behaglig åktur utan riktigt engagemang där man till och med tillåter sig att störa sig på aporna.
Fejkförnuftige gammelorangutangen Raka (han med den absurda ”barkvästen” på omslaget/affischen), som ihärdigt strösslar postpubertalt snömos omkring sig, är ett exempel på där man mest frustar, pustar och ojar sig i den SKÖNT fodrade, spanska biostolen.
Känns mest som en dåligt ihopskruvad Temu-version av gingernestorn Maurice från förra filmerna. Poor mans Ap-Gandalf.
Äh.
Det är vad det är.
Se den hemma en slö söndag, vettja.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
