Oh, how great it can be!
When you and me!
Watch some lovely M:I-GP!
Nä. Sorry. Lite busig här på torsdag möra.
Anyway.
Brad Bird, Pixar-kingen, blev sugen på att göra grejer med människor av kött och blod. Trött på polygoner och texturer och röstskådisar som kommer in sent och är osköna.
And so: enter Mission Impossible och T-Cru aka Thomas ”Tom” Cruise Mapother IV (!).
Och det blir ju så oerhört PIGGT och spännande och komiskt (ibland lite FÖR många inklämda skämt dock, ta det lugnt där ”F***faaaaaaaagli”).
Men på det stora hela: riktigt bra rulle ju. En aning för lång.
Jeremy Renner är ett piggt nytillskott som nervsvage agenten Brandt, hans samspel med Tom Cruise är både underhållande och i någon mån STARKT (please don’t talk about my dead wife, bro).
Men bäst är förstås alla rafflande scener där man pendlar mellan känslolägena ”Oooooh shiiiiiit”, ”Nej nej NEJ!”, ”Hahahaha nääe?!”, ”Åh jääääääävlar!”. Mer så här än i någon tidigare del i serien.
Det var här Ethan Hunt började flåsa i James Bonds typ rödtottiga (?) engelska nacke på riktigt.
Take a seat, bro.
America is coming to fuck this whole genre up.
Här karvas det fram fin action, vänner.
Och lekfullt, det är.
”Mission: Impossible – Ghost Protocol” – vi kör akronymen ”MIGP” framöver, ja – är ju en ruskigt slät smet (på ett bra sätt) som typ minner om någon lättspelad och fantastisk passage i ”Uncharted 4: A Thief’s End”.
Plot: Ethan Hunt (Tompa Cruise) befinner sig mitt i händelsernas centrum (igen). Triggerglade svensken (!) Kurt Hendricks (Michael Nyqvist) vill typ spränga USA medelst atombomb. Men för att skicka iväg missilen behöver han avfyrningskoder.
Så Hunt och resten av MI-gänget måste (så klart) hinna först till kooooooodi och därmed sätta stopp för den utrotningssugne och kopparärrige Hendricks ondsinta planer.
Allra först: kan vi snudda vid det ikoniska för en stund?
Tack.
För det här är _väl_ första gången sedan ettan (laserrummet) som scener verkligen etsar sig fast.
Den vådliga Burj Khalifa-scenen där Tompa klättrar på fönster typ två hundra meter upp med hjälp av Bluetooth-svajiga sugkoppar och precis allt är på väg att gå åt skogen i varje rörelse under flera minuter.
Och den fiffiga spegelväggen (ni minns?) som spänns ut inne i Kremls gråa, post-sovjetiska kommunikorridorer för att lura brallorna av sinnesslöa väktare. Hela det segmentet känns ju typ som när Solid Snake (briljant voicad av sliskige [?] David Hayter) mosar ner sig i en kartong i det hisnande eleganta ”Metal Gear Solid” och det ploppar opp massa utrops- och frågetecken där ovanför huvudena på alla vakter.
Men även där i garaget i slutet av le rulle – då – när en svinhärlig (!) och smart typ bilkoreografi (?) fullproppad med oberäkneliga hissar and shit förändrar förutsättningarna för varje sekund som går.
Brad Bird (regi) står för ett bra hantverk här där mycket är minnesvärt och välavvägt. ”MIGP” (fjärde delen i serien) är ju VERKELIGEN (!) tempostark, påhittig och av nerv dallrig AF.
Vi VET ju att Ethan och alla andra kommer att klara sig och INTE ALLS riskerar att dö eller så.
Men ändå känns det så nära och på riktigt hela, hela tiden.
Det är kniven mot strupen och en MAJESTÄTISK ljuddesign och hjärtat i halsgropen rätt så många gånger under våra två (goda) timmar plus stopptid i sketsöffisch.
Jo.
Det blir en åtte henan (tänkte sjua först).
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
