Det här är en av filmhistoriens bästa actionfilmer.
Japp.
Simple as that.
Cristopher McQuarrie, Tom Cruise och gänget överträffar sig varje gång.
Förstår EJ vad som ska ske i uppföljarna 2021 och 2022. Ska Cruise dyka från 100 meters höjd? Glidflyga från Mt. Everest?
Det är uppe på galna nivåer nu.
Men samtidigt är det ju inte där som de här senaste McQuarrie-filmerna har briljerat.
Utan det är i manuset.
Nerven och känslorna som har skrivits in gör att varenda scen KÄNNS.
THE STAKES ARE HIGH, va.
Jag orkar tyvärr inte skriva mer, men förstå detta: ”Mission: Impossible – Fallout” är den bästa filmen i serien hittills och svindlande nära Den Perfekta Actionfilmen.
Kanske lite lång.
Fortfarande en nia, dock.
Vilken fet rulle, va?
Helt renons på mellanmjölk.
Fine (!) Christopher McQuarrie gnuggar ÅNYO ihop spänstig skit när agent Hunt (Tompa Cruise) måste springa snabbare än någonsin för att sätta dit otäcke anarkisten Solomon Lane (Sean Harris) och undvika atombombsregn över världen.
”Your mission, should you choose to accept it” och så vidare.
Men lika klart som det med korvspadet – då – är att Ethan med kamraterna Benji (Simin Pegg) och Luther (Ving Rhames) kritar på för ett nytt uppdrag som ter sig, ja, ALLT annat än möjligt.
Det är piggt!
Snabbt!
Hisnande!
Utöver att den innehåller seriens (vi är inne på sjätte delen nu!) tvivelsutan (!) _vassaste_ scen (sluggerakrobatiken inne på klubbtoaletten med initialt knasige CIA-tomten Walker [Henry Cavill] i spetsen) är ”Mission: Impossible – Fallout” typ elektriskt i sitt hantverk.
Nervkittlande AF, den tokigaste Cruise vi sett (gör typ alla stunts själv) – ju – och en intrig som är rafflande, omtumlande och hela tiden spännande som få-ån.
Äh.
Vi nöjer VÄL oss så. Ska inte SPOJLRA sönder här och ni ser den bäst utan att veta allt för mycket och det ena med det andra.
Så: jag bugar och bockar och tackar för mig (tack till dig MÄ, Ethan) och riktar kanonen min i riktning film nummer tre hundra.
Vi ses och hörs next week, amigos of the world.