October Sky

7

GUD VET (religious, Pete?) att jag är svag för den här genren.

Vilken, undrar ni?

Drama?

Än mer specifikt; typ ”Lifetime-drama”? ”Hallmark-drama”? Äh. De där amerikanska referenserna som EGENTLIGEN går oss förbi.

Nej, ÄN mer specifikt, säger jag. Genren är: filmer om ett kompisgäng i Amerika innan 1960-talet.

Tänk ”Stand by Me”.

Men här: med en god dos mer ljusma, drömmar om framtiden, blåögt hopp.

Det är inte det att ”October Sky” (fin titel!) är naiv.

Den glider bara ner i halsen som en Blueberry Blast på det grovt överprisade Farsta Centrum-haket Naked (!) Juice Bar. Det mörkaste som händer är typ att Jakes farsa är emotionellt otillgänglig och manssterotypt idiotisk i att hantera sin fina lilla kvasinörd till son.

Men ”October Sky” berättar också något om klass. Om ett Amerika där långt ifrån allt var möjligt. Den handlar om uppväxt, om att samordna sin egen vilja med förväntningar utifrån (samhälle, auktoriteter, föräldrar).

Lågmält drabbande, ju.

Och som bröstet sjunger när den där raketen försvinner upp i stratosfären.

Petter

7

Wow.

Jag märker att jag verkligen andas genom Homer, Quentin, Roy Lee och Sherman.

Tonårsboysen i ”October Sky” som satsar typ hela high school-tiden på att lyckas bygga en funktionsduglig raket som ska skicka dem rakt in (upp?) i ett drömskt KTH-liv fullt av ingenjörsmässiga utmaningar och möjligheter.

Joe Johnstons drama (BASED ON A TRUE STORY) är instrumentellt välkaliberat och mjukt affektivt. Det sjuder som på.

I centrum: semi-nörden Homer (hormonplufsige Jake Gyllenhaal) som gör uppror mot sin LKAB-lojale blåställsfarsa John (Chris Cooper).

Homer drömmer om rymden, vill jobba på NASA, men i familjen Hickam är traditionens boja stark.

John, som är typ operativ chef över gruvan i stan, vill att sonen ska gå i hans fotspår och dissar allt annat som snömosigt sci-fi-nonsens.

Så: vems vilja står sig starkast?

Jake Gyllenhaal är upp och ner. Humörskådis – ju. Men här är han bra.

Och det finns något ljuvligt och fint i hur grabbgänget sliter och tampas för att lyckas med sina raketer (den litterära förlagan, Homers memoarer – då, var döpt till just ”Rocket Boys” i originalutgåva).

John (Chris Cooper) är till stora delar ett reaktionärt svin, men motsättningarna mellan honom och Homer behövs. Saker och ting som tar spjärn och dras åt.

Men ”October Sky” håller mest till på ytan och gräver sällan ner sig till gyttjan för att PÅ RIKTIGT åskådliggöra och nagelfara The Darkness (minns den David Johansson-osande glamkvartetten?) som omger och penetrerar Hickams.

Men den är följsam, trivsam och – ja – rätt så lagom(sam).

Jag vill som resa tillbaka i tid, ni förstår.

Sitta på en liten snårig höjd i utkanterna av Svenstavik med SUPERTUNG stigmaakne och blicka upp mot himlen med pittoresk lantisby som kuliss. Limma ihop customformade metallcylindrar och snatta explosivt pulver från indiegrossisten Byggvaruhuset.

Och bara drömma igen.

Aj aj aj.

Joakim