Det är ju knivigt att skildra våld i nära relationer.
Känsligt ämne som lätt blir antingen för fegt och förminskande eller våldsporrigt.
Se bara kontroversen kring spelet (!) ”Detroit: Become Human”.
”I, Tonya” stångar rakt in i det.
Med tanke på hur filmen ständigt balanserar elegant mellan komedi och humor, eller kanske snarare står realistiskt i båda sfärer på samma gång, blir jag först lite oroad.
Ska Jeffs slag och sparkar (och så vidare in i omedelbart dödligt våld) trivialiseras, bli komedi? Det blir tidigt klart att det kommer vara en röd tråd i filmen, det kommer att förekomma regelbundet. Jag är rädd att de ska normalisera det.
Men så inser jag, ungefär samtidigt som Tonya i princip säger det i så många ord, att det är poängen: våldet är i hennes värld vardag, norm, närmast ett uttryck för kärlek.
Det är ett av arven från den vidriga psykiska och fysiska misshandel hon fått utstå från sin mamma, smärtsamt välspelad av Allison Janney.
Det är alltså den röda tråden i den här berättelsen, och den vibrerar i hög hastighet.
Det är ljuvligt snabbt skrivet, spelat, klippt.
Som om Guy Ritchie faktiskt ville göra film om människor i stället för karikatyrer.
Det andra spåret är förstås allmänhetens syn på Tonya och människorna i hennes närhet, synen på de allra mest utsatta.
Vi blir lite skrivna på näsan om det i Tonyas monolog på slutet, men det gör det inte mindre sant att hon upplevde klassföraktet som ännu ett övergrepp.
Filmen får mig att tänka på klass, ännu en gång. Och jag skäms lite.
I skarven mellan drama och komedi.
Det är väl där den befinner sig, Craig Gillespies flyfotade biopic om den skandalomsusade skrilldrottningen (!) Tonya Harding.
Kort (med betong på kort) resumé (?): Tonya (Margot Robbie) är ett stjärnskott inom konståkning som tidigt slår igenom efter en besvärlig uppväxt. Men snart hamnar hon i klistrigt blåsväder när konkurrenten Nancy Kerrigan blir attackerad med betong (!) efter en träning i ishallen, bara typ veckor innan OS i Lillehammer.
Allt det där vispas ihop fint av Gillespies som gillar sin dramaturgiska peeling. Det skalas hårt och kirurgiskt. Ett snillrikt hantverk, helt klart (ju). Hudnära, no?
Den rör sig mellan flera rum, doppar tårna i olika Täta Stämningar (typ _alla_ scener mellan Tonya och elaka morsan LaVona spelad av REMARKABELT dunderbraiga Allison Janney) och kittlar mungiporna då och då med pigga inspel som andas semi-flabb. Inte minst när fjärde väggen bryts i tid och otid för korta metainstick av huvudpersonerna själva.
Me likey (tänk att jag uttalar det PRECIS så som Kanye West gör EXAKT en minut och trettiofem sekunder in i ”Stronger”).
Margot Robbie kongenial som eteriska men varma Tonya.
Sebastian Stan knottrigt oberäknelig (och bra!) och dunkel som tvivelaktige maken Jeff.
Och Allison Janney.
Ja.
Amazing AF.
Och skickligt att knåda ihop någonting så pass balanserad med så doseringskänsliga och kollideringskursiga ingredienser som humor och svärta de facto ÄR i ett sammanhang som detta.
Väl värd nomineringar (Robbie + klippning) och statyetten (Janney, så klart) vid senaste Oscar-galan.
Good work, Gillespie & co.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
