Den stora behållningen med ”The Good Girl” är dess obönhörligt depressiva ton.
Den vågar liksom tråka ut, strippa ned soundtracket till ingenting, låta bildspråket vara urvattnat.
Totalt oinsmickrande.
Utan självförtroende.
Det gifter sig fint med berättelsen om Jennifer Anistons 30-årskrisande Walmart-misantrop.
Filmen talar till mina känslor, väcker dem i början åtminstone.
Men samtidigt: jag är osäker på hur mycket av den här tonträffen som är avsiktlig. Filmen trampar liksom snett, attraherar aldrig, snubblar och gör misstag.
Det blir lyteskomiskt och pajigt (hej @Arre!). Halvfärdiga karaktärsporträtt. Och sådant som uppenbart skrivits för att väcka Starka Känslor svävar liksom in i ögonen och dunstar bort.
Det finns något där.
Men genomförandet brister.
Jake Gyllenhaal är ju inte ens bra.
Nä.
Den här fungerade ju inte.
Jag brukar annars inte alls ha svårt för romantiskt drama. Tvärtom ju. Den bästa kompassen i IMDB-land är inte sällan dejlige tantblaskan Amelia.
Du vet att en film ÄR bra om tidningen ger MINST 4/5.
Så är det.
Beprövad metod, det där.
Men ”The Good Girl” (vet I OCH FÖR SIG inte om Amelia ens recenserade den back in the days) fångar mig aldrig.
Där butiksbiträdet Justine (Jennifer Aniston) sjösätter hela ploten när hon inleder en affär med försynte kollegan och Salinger-fanboyen Holden (Jake Gyllenhaal).
Samtidigt som maken Phil, spelad av skillade boxarplytet John C. Reilly, sitter hemma och våndas över det ena och det andra.
Jag sitter i min sketsoffa och blir rastlös, ni vet. Upplever hur oceaner av dödma förbrukas.
Trots att Miguel Arteta (regissör) stämplar ut allt efter knappt en och en halv timme.
I korthet: bryr mig NADA.
Enda ljusglimten: Jennifer Aniston. Bäst här, som Justine. Powerful performance. Medan Gyllenhaal lallar bort allt med skämmig skådissörja (vi ställer in resten av Jake-månaden?).
Nä, uh.
”The Good Girl”.
Mest bara DRITT!
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
