Sicket FLUM, guys!
Närå.
Miyazaki har man ju sett LITE av nu, ändå. Kanske fem rullar?
Senaste (enligt uppgift hans sista), ”Det blåser upp en vind” är ju I PRINCIP årets bästa film. Satt i biosalongen med tigerbalsam kletat över bröstet (Khemiri WHAT UP?!).
Så: klart man vill se alla rullarna nu.
Som med ALLT ”Miya” (Meya?! All about the MONEY?!) rör vid är också ”Prinsessan Mononoke” så OTROLIGT vackert tecknad och animerad.
Och det är ju ett mys, bara det. Att tänka på Miyazaki, helt Jan Lööf-ig i sin lilla studio, dricker te och tecknar MINUTIÖST i ett halvt decennium. För EN flummig story. (TÄNK paniken om/när TYP sonen Gorō öppnar ett fönster och alla papper flyger sin KOS).
OK. Slut på lall, här.
”Prinsessan Mononoke” är vacker. Stillsam. Det finns tigerbalsammoment här, med.
Men otroligt lång. ÖVER 2 H! Plockade ju upp telefonen och petade lite både EN och TVÅ och TRE gånger.
Men kanske bara jag som är en skruttig mänska, där?
Nej, jag vet inte. Under tiden jag såg den, STRUKEN av bakfylla tidigare i dag, tog den sig inte omedelbart in i mig.
Men nu märker jag hur den finns däri. Den växer i retrospekt. Kanske kluttas ut ur mina porer snart, som små svarta ångestkorvar, like in the very glorious PIC I am NOW writing about?
Nämen så här: jag vill se om den.
Det luktar ju mästerverk, egentligen.
Men den måste ges tid.
Det här med anime, alltså.
Aldrig greppat.
Såg “Min granne Totoro” för något år sedan. Och följde ju “Pokémon” ett tag, spelade spelen och samlade på korten (har Blastoise i glittervarianten!!!!). Men det är ju fragment av mig, det där, och ingenting annat.
Så “Princess Mononoke” för mig?
Ett antropomorfiskt epos, på sina sätt, med samurajer och jättevargar och en ondsint demon som strömmar mellan träden för att förslava sina offer. Och så den tydliga sensmoralen (läs ge fan i vår skog) som hamras in med eftertryck.
Studio Ghibli (animeringsstudion) har ju gjort ett hästjobb med att rama in Miyazakis spretiga foster.
Strålande estetik.
Och det finns ju något VÄRMANDE i prinspöjken Ashitakas altruistiska kamp för att få människa och natur sams.
En bit in, i alla fall.
För da problem med “Princess Mononoke” är plottret. Att Miyazaki fyller på och fyller på. Trycker in nya knasdjur (lex XXL-svinet som blöder blodkorvar och plågas av tre kilo snor under ögat), bygger hellre tunt än bjuder in till djup och låter till sist allt förloras i en tanklös, tarotskum LSD-gegga (vad HÄNDER där i skogen, egentligen?) som tangerar typ “The Fountain”.
Jo.
Det finns en del darlings att döda.
Och Miyazaki hade nog gjort klokt i att gå loss rejält med kniven innan han valde att limma ihop alltsammans.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
