Rocky

8

Ba-baa-ba-ba-badadaaa-badada!

Ba-baa-ba-ba-badadaaa-badada!

Ba-baa-ba-baa-baa-da-daaa!

Ba-baa-ba-baa-baa-da-daaa!

Vilken satans theme song, va?

Trumpeterna som ljuder över Philadelphia medan Rocky Balboa lufsar runt i den grynigt dimmiga staden.

Ja, det är banne mig rätt storslaget när den där filmhistoriskt legendariska scenen till slut kommer.

Mycket, tror jag, för att den har föregåtts av en så lågmäld berättelse. Typ indierulle om deprimerade amerikaner, för att uttrycka det så kärnfullt jag kan.

Jag blev verkligen positivt överraskad av att se vilken fin ton Stallone hittade här i sin första stora film, som manusförfattare och i samspel med regissören John G. Alvidsen (”Karate Kid”!).

Men det är också Stallones skådespel. Det är finstämt, lugnt, humanistiskt, naturalistiskt. Samspelet med framförallt Talia Shire som Adrian är något av det finaste, hudlösa och mest realistiska jag har sett på länge.

Sen har vi ju också själva hypefaktorn i rullen. När det blir BIG FIGHT.

Can he go the distance???

Well.

Titta och se.

Sann klassiker.

Petter

8

Ni har väl koll på den här.

Men (på grund av tidsbrist) kör vi en klassisk Google Translate-körning av synopsis på Wikipedia. Okej, redo? Alright. Here it is:

I filmen får Rocky Balboa (Stallone), en outbildad, liten klubbfighter och inkasserare en osannolik chans till världsmästerskapet i tungvikt som hålls av Apollo Creed (Weathers).

Och ja.

Den är ju IKONISK, denna.

Bro Pete lär kanske nämna det i sin recension här intill, men det är ju frapperade SKL:igt av Sly att tacka nej till typ en halv mille (som filmbolaget erbjöd) för att någon annan än han själv skulle spela huvudrollen.

Vilket brejk det blev, va?

”Rocky” var förvisso en sleeper hit, men spelade in en miljard kronor på spenderade femtio miljoner. Great success.

Sly passar som handen i handsken här i rollen som stjärnskottet Rocky Balboa. Klinisk insats.

Vad mer säga?

Me no know.

Joakim