I pity the fool!
Känns som en klassisk typ Magnus Bergman-favorit, den repliken?
Och GET THIS: den myntades här, INTE i ”A-Team”.
”Rocky III” var alltså Laurece ”Mr. T” Tureauds stora genombrott, efter att Stallone hade sett honom i en talangshow. EFTER det kom ”A-Team” och allt det andra.
Och, ja, han är ju en drabbande skurk på många sätt. Något ensidig, kanske. A one-note kinda villain, eller vad man säger.
Men han blir en tacksam antagonist för Rocky, när han svingar loss med sina typ lejonrytssmockor (?). Likt Jokern i ”The Dark Knight”: en man som bara vill se världen brinna. Det finns ingen riktig humanitet där att tala om. Det gör honom både mer skrämmande och samtidigt mer ointressant.
Också: myz att Rocky och Apollo blir polare på riktigt här. Apollos tränare Duke, som vi lär oss att älska mer och mer, tar också en rättmätigt större plats.
Här börjar ju också montagen skena lite.
Underhållande, absolut. Men också lite tröttsamt i längden.
”Rocky III” är bra.
Men också lite av en parentes i serien, får jag en känsla av.
Mmmm.
Wonderful homie Sly.
Visst är det så, väl, i Rocky-kosmos att begreppet ”nytt vin i gamla läglar” står som grund i hela hantverket. Formen densamma, bara smaken däri som (till viss del) förändras.
Schematik:
Rocky torskar, det går dåligt, Rocky satsar igen, Rocky ser ut att förlora, Rocky vinner.
Men trots det är den tredje visiten hos den folklige sluggern Balboa en förhållandevis trevlig glutt när han nu ställs mot vilde sideburnmonstret Clubber Lang (Mr. T).
Framför allt tack vare den (oväntat!) starka skildringen av hur fiendeskap (?) vänds till förbrödring och resan där ”inuti”.
Tänker på Rocky och Apollo (Carl Weathers) som hittar in i varandras famn och skapar MEMEVÄNLIGT material när de kutar runt på stranden och kramas och så vidare.
HELT OK TITT!