Wow.
Oh.
Shit.
What a follow-up.
Först och främst: det HAR fan något att superövertydligt etablera en uppföljare som just en uppföljare på sättet vi ser här. Helt enkelt: spela upp resumé av förra filmens avslutning och ta sedan vid sekunden efter bilden släcktes i föregångaren.
Det skapar en känsla av omedelbarhet och angelägenhet i sinnet mitt.
Och de där inledande scenerna på sjukhuset bär på en särskild sorts moloken stillsamhet.
Rocky som smyger in i Apollos rum och frågar om han gav honom sitt allra bästa.
”Yeah”.
Starkt, ju.
”R2” är en ganska saktmodig, finstämd uppföljare. Det handlar om stolthet, identitet, ansvar gentemot de i ens närhet, sån djup skit.
Och så är det ju också HYPE MOMENTS. När Rocky springer genom Philly, ännu en gång, och alla barnen följer efter honom. När han möter Creed igen.
Men men.
Ska inte spoila.
Ännu en toppenrulle.
BRA, SLY!!!
Vi möts igen, Big R.
Efter en hedersvärd torsk mot Apollo (Carl Weathers) senast har Balbo nu bestämt sig: handskarna läggs på hyllan och fokusera på att bli farsa med frugis Adrian (Talia Shire).
Men när påtryckningarna ökar står Rocky inför ett svårt val: att dedikera sig till det puttriga familjelivet fullt ut eller göra snabb comeback för nya ronder med handskarna.
I ”Rocky II” har Stallone tagit ytterligare ett kliv mot att äga sin franchise in totale. Utöver att spela huvudroll och stå för manus kliver Sly denna gång även upp i registolen.
Med gott resultat, ska sägas.
För uppföljaren förvaltar arvet mer än väl och är TYP minst lika bra (väl?) som den första tête-à-têten med Philly-svingaren.
Det finns spänning så det räcker och blir över. Inte så mycket över det val Rocky behöver göra och om han återvänder upp i ringen (spoiler AF: han gör det).
Utan mer i skärvorna som ryms inut; ett stundande faderskap, en relation under tryck, ett sökande efter mening, bråk med svågern, tjafs med tränaren OCH SÅ VIDARE.
Är fan impad av narratorn och historieskrivaren Sly. Big up – JU.
Vi: taggy på ”Rocky III”.
NÄSTA VECKA KÖR VI!!!!