Speak No Evil

6

Det börjar ju bra.

Jävligt bra.

Det finns en lågenergisk men oerhörd stämning av obehag som gestaltas här.

Det är något som är fel.

Gränser som inte korsas, långt ifrån. Men de vidrörs, snuddas vid. Tills det inte längre känns av. Bjørn och Louise har sen tappat uppfattningen om vad deras integritet säger, vad deras värderingar betyder. De töms så sakteliga på viljekraft.

Det är väldigt skickligt skildrat.

Välspelat.

Första timmen är verkligen drabbande och indragande.

Sen åker det tyvärr utför, sakta men säkert.

Slutets absoluta vidrighet är en sak. De sista scenerna är närmast bibliskt ikoniska. Gamla testamentet om ni är med mig? Det hela är oerhört svårt att svälja bara på grund av dess tragiska, naturvidriga innehåll. Och egentligen inget narrativt problem, så att säga.

Biffen jag har, snarare, är med de narrativa val som görs för att möjliggöra det här slutet. Det tummas på både det ena och det andra. Rimligheten flyger ur fönstret och jag känner att det som sakta byggdes upp som en psykologisk skräckis plötsligt raseras snabbt till förmån för blodutgjutning.

Den har sina förtjänster, ”Speak No Evil”.

Synd bara att den försakade sin potential till att bli en historisk skräckfilm.

Petter

7

Så: dansk ”viralhorror” som spelar på skandinavisk mjäkighet (?) placerad i ett dimmigt (och vackert!) Nederländerna där paret Bjørn (Morten Burian) och Louise (Sidsel Siem Koch) hamnar i allehanda olustigheter när nyvunna vännerna Patrick (Fedja van Huêt) och Karin (Karina Smulders) bjuder in till weekend.

Well.

Let’s ride, homies.

”Speak No Evil”, med Christian Tafdrup bakom regispakarna, är konventionell i sin form MEN gränslös i sin tillredning.

Plus i kanten för det sistnämnda – ändå – som tillsammans med nästan en Ruben Östlundsk garnityr av ängslig dialog, överkompenserad artighet och mellanmänskliga tillkortakommanden gör att man under stora delar sitter på (de berömda?) TR-nålarna.

Hur ska det egentligen gå när allting var bra men bara känns fel?

Verkligen full throttle (ping @icantjive) i creepyland.
Morten Burian, som konflikträdde farsan Bjørn, bär mycket på sina axlar. Bra insats här.

”Speak No Evil” när nästa fram, men slår undan benen på en annars snillrik PLOT genom, av karaktärerna, märkliga val och irrationella handlingar. Det förtar en del.
Och en varning: sista tjugo är duktigt fucked up.

Inget för kräsmagade småbarnsföräldrar.

We move on, bro Pete?

Joakim