Första omgången var jag inte imponerad.
Frustrerad, snarare.
Cristopher Nolan, som gjort sig känd för att ta till synes komplexa fenomen och göra dem lättbegripliga och underhållande, levererade här plötsligt … EN ENDA RÖRA!
Jo men den kändes ju så: onödigt komplext skriven, LUDDIG dialog, stressigt klippt, John David Washington BLEK som protagonisten.
Und so weiter.
Oh no? Is Nolan gone?
Jo, så kändes det faktiskt för ett tag.
Men jag hade blivit biten, visade det sig.
Jag började läsa Reddit-trådar och recensioner, föll ner i YouTubes olika maskhål (de två magiska orden ”ending explained”, you know?).
Till slut var det oundvikligt: jag behövde se den en gång till.
Med vetskapen man har i slutet av ”Tenet” blir den under andra omgången så mycket mer fascinerande, underhållande, roligare, mäktigare. Med allt komplext teknobabbel smält i hjärnans tarmsystem (åtminstone någorlunda) kunde jag nu plötsligt se så mycket mer.
Och ”Tenet” är verkligen ännu en mästerlig Nolan-film.
Uppmärksamheten som ges till de minsta av detaljer är verkligen häpnadsväckande. De stora praktiska stuntsen (bambaflyget i Oslo!). Skådespeleriet från framförallt Kenneth Branagh och Elizabeth Debicki, men även den ASCHARMIGE Robert Pattinson och Aaron Taylor-Johnson.
John David Washington är faktiskt inte helt dum i huvudrollen heller. Hans lågmälda framtoning har en särskild charm.
Ja, det kändes som att jag hade åkt igenom en av de där ”tidsmaskinerna” och kommit ut på andra sidan med ett helt nytt perspektiv. Plötsligt såg jag filmen för vad den var, kände den på ett annat sätt.
Som en karaktär säger i början av filmen för att förklara dess centrala otroliga fysiska fenomen: försök inte förstå, bara känn.
”Don’t try to understand it”, säger forskaren Laura (Clémence Poésy) till filmens namnlöse protagonist (John David Washington) när han upptäcker att vissa objekts rörelser (?) går att ”spela upp” (??) baklänges (???).
”Feel it.”
Och visst går det undan i Nolans teorikalasande och Bond-flörtande spionvåffla som – så klart – tar avstamp ur tid och rum för att skjutsa in oss i en minst sagt omtumlande och semi-existentiell upplevelse.
Där John David Washingtons karaktär måste rädda världen när lömske oligarken Sator (Kenneth Branagh) med teknik från framtiden kan – SPOILER ALERT – invertera både föremål och sig själv och (förenklat) resa baklänges i tiden.
Största kruxet: Sator har en snajdig Fitbit med inbakad IFTTT-applet (if I die, then destroy whole world) som onekligen ställer saker och ting på sin spets för Washington och väldressade vapendragaren Neil (Robert Pattinson) som i raskt tempo tvingas korsa hela klotet för att hinna sätta stopp för – SPOILER ALERT – en framtida generation som tröttnat rejält på sina föregångare.
Konceptuellt är ”Tenet” råhäftig och när det kränger som allra mest hittas hakan inte sällan nere i skrevet. Ett par scener (biljakten i Estland, 747:an i Oslo och ”dubbelexploderande” kåken där i sista akten) är bland det mest kittlande jag sett på duken. IMAX är – ju – sexy AF när det vankas volym och knall.
Men: jag känner TYP nada. Saknar kött å blod.
Det ÄR för all del fin hjärngympa i vanlig Nolan-ordning. Coolt och utmanande och så. Men inte utan (två, för mig, huvudsakliga) problem.
Ett: ingen andhämtning. Nog för att Chrissy brukar brösta (till viss del befogad) skit för att knåda in övertydlig exposition och forcerande förklaringar för att vi ska kunna greppa alla kosmos han bygger upp för oss. Men han har ju löst det så bra i framför allt ”Inception” (där det DELS fanns lugna ”relaxstunder”, DELS en Ellen Page som var den naturliga länken mellan oss och storyn).
I ”Tenet” rusar vi fram. Märker att jag blir så satans frustrerad av att (i princip) inte förstå någonting. Halkar därmed efter som djävulen – då – när min hjärna i realtid jobbar på en ”process” (läs scen) som hände för flera minuter sedan.
Kanske är det bara jag som är IDDI. Me no know.
Två: ingen emotionell förankring. Till skillnad från det dräpande arcet för Cobb (DiCaprio) i nyss nämnda ”Inception”, med barnen Å DET, som great Pete formulerade så bra i DEN recensionen. Eller den omslutande, känslomässiga hettan som åtminstone då och då brann till för pilotbonden Cooper (McConaughey) i ”Interstellar” (hulkandet i kabinen).
Här borde jag ju känna med morsan Kat (Elizabeth Debicki) som slåss för sin son. Eller LEVA med protagonisten, bära hans ok på axlarna mina och må ömsom piss, ömsom king. Men det finns ingenting där. I och med det blir det svårförstådda motiv, replikskiften som inte nyper till och en plastig, tunn smak på rulletungan.
Well, well.
Kanske växer allt efter en andra glutt (läs bro Petes recce).
We will surely see, mates and lovers.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
