Inception

8

Fuck.

Den här gången grät jag på slutet.

Äldre och blödigare, antar jag.

Och jag välkomnar det med vidöppna armar.

För förra gången (2010!) jag såg rullfan var det nog det enda jag saknade: någon påtaglig emotionell tyngd att fästa mitt engagemang med.

För visst: Inception har alltid varit cool som fan, snygg som fan, smakfullt berättad och filmad. Men för mig var det bara det, då. Alla killars favvorulle. Cool och kall, smart och genomtänkt.

Det är först nu jag verkligen känner med protagonisten Cobb, ser saknaden efter barnen i hans ögon, hans desperation.

Det höjer det hela en ansenlig bit.

Jag kan tidvis tycka att karaktärerna är lite väl anonyma, bara.
Annars är det en så jävla originell, mäktig, revolutionerande bit konstfilm förvandlad till blockbusteraction.

Applåder igen, ”Chrissy No”.

Petter

9

Mmm.

”Inception”.

Inte var man lastgammal – typ 23 jordsnurr – när Nolans snillrikt lucida långkok (manuset tog hela åtta år att få klart) sparkade in dörren och gjorde kaos bakom loben (?).

Det här är – ”Memento” undantagen – min Chris-favvo (vill i samma andetag revidera ner överlastade ”Interstellar” till en åtta). Så SATANS tjusigt hantverk – då – om trasige drömfifflaren Cobb (Leonardo DiCaprio) som genom en sista stöt i det mentala diset kan få en second chance in life (död frugis,
förlorad vårdnad AF) och återse sina barn.

Råintressant, är det, att se ”Inception” i ljuset av debuten ”Following” (som vi recenserade häromveckan).

För det tog ju över tjugo år mellan Nolans första originalmanus (”Following”) och det andra (”Inception”).

Mycket av det vi ser nu anade vi då. Greppen, metodiken, det tematiska.

Men det valpigt försiktiga har på två decennier vuxit ut till en cineastisk best med självförtroende där smakerna verkligen sitter.

”Inception” är en pulshöjande och hjärnskrynklande (”är vi i en dröm eller verklighet eller BÅDE OCH haha!?) tarotkortsthriller med spännande dimensionstöjande där kungtysken Hans Zimmers molltyngda ljudmattor drar ett rejält lass och lappar på kraftfullt som dunkar i ryggen filmen igenom.

Nä, ni.

Just ju känns den här skiten odödlig.

Visst finns det – SPOILER ALERT – oundvikliga hål i en annars välskuren story. Som att Cobb behövde övertala/manipulera frugan Mal (Marion Cotillard) om att hon var i limbo i stället för att bara ”döda” henne och må gött som fan IRL med allt intakt.

Eller det att Ellen Pages karaktär (Ariadne) stuvas undan och slarvas bort helt.

Men fuck it.

Vi blundar för det, va, och hissar upp den här jäveln till siffra nio.

Alla med?

Joakim