Jag sitter och skriver på Den Stora Skräckisreccen.
Jag ser mig själv reflekteras i Magnus Bergmans tjock-TV, utanför osar och böljar Malmö.
Sommaren har officiellt börjat nu, har jag bestämt.
Det känns ljust och varmt att tänka på, med briser som kommer regelbundet.
Men så skriver jag på Den Stora Skräckisreccen. Den har kört fast. Jag ryser när jag tänker på “The Babadook”. Tuppaskin, som de skulle säga i Svensta.
Redan tidigt finns ju där ett obehag.
I Svensta?
Nej, nej. I filmen.
Tonen sätts tidigt.
När Samuel, den plågade lilla pojken, inte kan sova. Mamma kommer in och läser för honom, låter honom skeda henne. Han greppar om hennes hals, klämmer lite medan hon ser obekväm och ansträngt blid ut.
Och det är ju där filmens verkliga kärna är.
Det som är så jävla läskigt.
Hur sorg och rädsla och ångest har gjort Samuel så lidande, så aggresiv och förvirrad. Gjort mamma Amelia till ett ängsligt skal av en människa.
Och det är i sprickorna mörkret tar sig in.
Huruvida monstret är äkta eller något som bara lever inom Amelia och Samuel spelar ingen större roll.
“The Babadook” är en omskakande, psykologiskt subtil skildring av hur sorg kan erodera en inifrån.
Jag ryser lite fortfarande av tanken på den.
Ibland har det bästa gömt sig bakom någonting annat.
Framför allt i skräckgenren.
På ytan är “The Babadook” EGENTLIGEN ingenting mer än en rätt, ja, ordinär rysare.
Ni vet ju.
ALLT är på plats.
Ett skumt barn som besitter förmågan att INTERAGERA med saker/ting/väsen som ingen annan ser (ping @Molgan), en sliten, trött och deepig förälder och ett knasigt hus där det börjar inträffa TOTALLY FUCKED UP THINGS!
“The Babadook” har allt det där.
Och visst. Det ÄR läskigt. Det ÄR obehagligt. Usch. Påminns ju nu. När The Babadook-monstret (?) låter som en skev get och klättrar i taket. Ja. It is scary. #kaninpuls
Men det som får Jennifer Kents långfilmsdebut att verkligen lyfta i stunder är berättelserna som tränger sig in i allt flås.
Som relationen mellan Amelia (Essie Davis) och hennes syster Claire (Hayley McElhinney). Förtroendekrisen där. Stark skit ju.
Hela grejen med Samuel (Noah Wiseman). Medicineringen. Spåren av en bortgången pappa.
Fan.
Kent, som utöver regi även står för manus, sitter på en story med densitet.
Men det blir mest korta ögonblick, rappa scener, sekundsnabb mikro-fördjupning.
“The Babadook” är ordinär i sin form, men har någonting klart och skinande i djupet.
Jag hade önskat mer av det.
Jag tror att jag hade varit räddare, då.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
