The Son of No One

5

När Channing Tatum spelar pappa.

Ah.

Det är så jävla berörande för mig.

Fällde ju ett par salta milliliter åt motherfucking “White House Down”, rentav! Med DEN brådmogna lilla döttran.

I “The Son of No One”, med Dito Montiels nervdallrande penna i ryggen, finns så klart ett par magiska scener.

Älskade Channy T låter ögonen försiktigt vandra över dottern som sover. Lägger sakta en hand på pannan, drar lite i hennes hår.

De går hand i hand. Han svarar tålmodigt på frågor.

Ah, hjärtat sväller.

Om bara “The Son of No One” hade mer av det där. Vilade i de scenerna.

Men Montiel hoppar i tid och rum värre än de allra mest trippiga Lost-avsnitten.

Vem är det? Han som ung? Och yngre? Näe? Framtiden? Vad pratar de om nu?

WHERE DA FUCK ARE WE DITO?!

Nej, det sjabblas bort, potentialen som finns här.

Det är en sorg i det lilla.

Petter

4

Med “A Guide to Recognizing Your Saints” fick sentimentale melodramen (?) Dito Montiel på hela skiten.

Best drama ever.

Typ.

I “The Son of No One” återvänder Montiel till samma trygga mark. Det är pissig asfalt i The Big Apple och sena nätter (tomma glas?) där rösterna är höga och ångesten total.

Relationerna?

Idel knak.

Handling: unge polisen Jonathan (Channing Tatum) stationeras i det Queens-område han sjäölv växte upp. Allt frid och fröjd? Typ!!! Men när en källa avslöjar en hemlighet om ett gammalt olöst mordfall vänts allt upp och ner.

När jag ser “The Son of No One” tänker jag på en sak: kaffekvart.

För i den här snåriga historien tycks det som om Montiel snabbat på i stället för att bygga upp.

Det är märkliga hopp, mycket stök, och det mesta dränks i arga röster som exploderar av sakers tillstånd.

Fan.

Det hade ju kunnat bli något, det här.

I stället mumsar Montiel i sig för mycket av sig själv.

Joakim