The Grudge

5

Ja. En ljummen femma är väl vad det här ÄR.

Det börjar lovande.

Japan.

En kvinna kommer ur en port i ett (så klart!) superrent kvarter.
Men så börjar plötsligt en av soppåsarna röra på sig som om det TYP är en levande människa där inne.

Drabbande, ju.

Sen går det snabbt utför. I maklig takt.

”The Grudge 2020” blir aldrig rakt av DÅLIG.

Men den är fan osammanhängande, tråkig, inte särskilt läskig och ibland bara rakt av osmaklig.

Jag orkar ärligt talat inte skriva mycket mer om den.

Undvik!

Petter

5

Den slår ju inte originalet, nyversionen av japanske skräcknestorn Takashi Shimizus nagelbitande horrorflic.

Eller är det ens en nyversion?

Klippt från Wikipedia: ”At first announced as a reboot of the 2004 American remake and the original 2002 Japanese horror film Ju-On: The Grudge, the film ended up being a sidequel that takes place before and during the events of the 2004 film and its two direct sequels, and is the fourth installment in the American The Grudge film series.”

Virrigt värre i rysarland.

Och visst är den rörig överlag, ”The Grudge”. En rålovande (!) inledning trasas sönder av märkliga tidshopp och ur led vriden logik där de enda egentliga konstanterna är de trademarkiga klickljuden och alla stråkuppbackade jumpscares som (så klart) nyttjas in absurdum.

Jag vet inte hur mycket jag orkar/vill gå in på vad som felar här.

Men det är – ju – mer eller mindre samma kardinalfel som i alla andra semi-OK skräckfilmer.

Det blir för galet, övernaturligt och skumt. Allting jäser ur bunken. Och den slumrande nerv som initialt fångar en vattnas ur.

Plot/synopsis: ÖRSK INT’.

SVAG femma.

Bro Pete, what do you think?

Joakim