The Imitation Game

6

Jag ska försöka sätta fingret på vad det är med ”The Imitation Game” som håller mig på ungefär armlängds avstånd.

Är det skådespeleriet?

Nja. Alla är på en hög lägstanivå, här. Mark ”ÄR han brorsa med Andy Garcia OCH Stanley Tucci eller???” Strong är lika stabil och torrt attraktiv som vanligt. Keira Knightley är tolerabel (kör en ! på den, Jocko?). Och Benedict Cumberbatch är… smått otrolig, i stunder. Och kemin mellan dem alla är fin, rätt ofta vill en vara där i deras bubbla. Knäcka kod med penna och papper, fem koppar kallt kaffe strödda över skrivbordet.

Så är det… regin?

Blankt nej – STADIGT jobb, Morten Tyldum, du pirrige norrbagge där!

Nej. Det är ju något i manuset.

Det där klassiskt hollywoodska. Hur de liksom töjer ut en liten scen som IRL kanske hade varit ett stillsamt utbyte av ord till något slags ”Oh captain, my captain”-dravel.

Nä, nä.

Det gillar vi inte.

Det ligger ett liiiiite för kladdigt filter över filmen. Som vadderar alla de hörn och kanter som nog hade varit rätt tilltalande vassa annars.

Det har sin plats, allt det där. Stråkar, ödesmättade repliker, människor som går runt och sammanfattar sina liv i fraser som kunde sitta på affischen för den film de medverkar i.

Men inte här.

Petter

7

Biopics.

I do love them, chaps.

Här om Alan Turning. Brittisk matematiker som fick smak för kod redan på dagis (killen lärde sig att läsa på tre veckor).

Men typ störst: att han i princip lade fundamentet för den moderna datorn.

Och det är också Den Stora Maskinen som glider in i linsskärpa i ”The Imitation Game”. Turning var den som knäckte tyskarnas Enigma-burk. Med en skön pre-PC-manick.

Den är ju tät, den här.

Jäkligt, ja, spänstig.

Norske Morten Tyldum har en välkalibrerad dirigentpinne.

Det är spännande och stressigt och många papperslappar med jävligt skum XML-esque kod som förvillar och förbluffar.

Drama?

Jag vet inte.

Mer mjuk thriller.

Benedict Cumberbatch (min favoritbritt efter Jack Wilshere!) GLÄNSER ju i rollen som kantige Turning som BARA bryr sig om att hitta problem/utmaningar och lösa dem.

Det jag saknar: något som skaver.

Och: fördjupning.

För allt är så noggrant ihopttejpat. Alla dialoger är högfärdiga, fatalistiska och perfekta. Ingen tröskel att drämma in i. Och Turnings liv (SÅ intressant/skrämmande) glöms som bort mellan alla älgakliv inne i kodknäckarrummet.

Där fanns det så mycket att berätta som tyvärr fallit bort.

Joakim