The Internship

6

Oh Willy. Willy, Willy, Willy. Nej, Vince! Eller jo, Will också.

De är ju habila, de där göbbarna. Will Ferrell och Vince Vaughn. Levererar alltid MINST tre rätt rejäla fniss per film.

Sanningen om Will Ferrell: så klart mer än habil, nära det man kallar komiskt geni. Det sitter i hans kropp. Hur han låter magen bågna, ögonbrynen dansa runt, rösten ljuda gränslöst.

Jag VET att inte alla gillar honom, men för mig räcker bara en uppsyn från Ferrell och jag börjar fnissa.

Han finns här och är rolig som vanligt, men bara lagom. Habil.

Sanningen om Vince Vaughn: han är väl rätt kul? Bra what the fuck-aura. Konstant krullig och trivselplufsig med MÖRKER runt ögena hans. Framförallt charmig. Så stor och kramgo! Och rätt, hehe, HABIL, i dramatiska scener. Icke sant?

Sen kommer Owen Wilson och är SUPERMEDIOKER! Mer om det under utropstecknet där nere, folks. U startin’ 2 get the hang of this THURSDAY ROOOOLL, folks?

Great, let’s roll this review down the fucking hill.

“The Internship” handlar om två glada skitar som riskerar att bli mindre glada på grund av arbetslöshet. Då kommer Vince på: praktisera på Google! Owen mumlar mellan sina putande läppar i jakande manér och VIPS är de utanför San Francisco i världens lattigaste jävla företagskomplex.

Det är lite collegefilm. Det är erfarna puckon som lär darriga genier om LIVET och vice versa. Det är kärlek över alla MÖJLIGA gränser. Det är en del felcastningar. Aj aj, *svider*.

Och! Vet ni vad det med är? En HABIL rulle! TREVLIG! En sexa! SMACK!

Petter

3

Man har ju svårt för den där Wilson. Stora pröblem här. Varenda film som Texas-sopan stövlar in i blir ju på något sätt, ja, rostig och sned.

Så även i “The Internship”.

Som någon gynnare skrev någonstans på det där world wide web (Joakim, 85, med ledproblem här!), att “The Internship” är “the best comedy of 1995″.

För det är ju så!

Kortisonsvullna radarparet Vaugn och Wilson gjorde väl FÖRVISSO en habil flabbfnissrulle i “The Wedding Crashers”.

Men det var då. Och då är inte nu. Nu ska vara NU! Ajour! Up to date! In medias res!

“The Internship” är det inte.

Märkligt daterad. Trots alla pigga (nåja) CSS- och HTML5-skämt.

Och Wilson är dunderkass.

Finns det någon plattare skådis?

Hallå?

Någon?

Häpp.

Det är alltid samma tjorv och tjafs. Wilson är en småblåst mes som vill väl. Entonigt manér, stuket likadant. Inget spektra. Ingen rörelse. Bara putläpp, krympta nötögon och sad face.

Så det här med Google, då. Att man mest får två timmar corporatestinkande commercial. Är inte DET ett problem? Äsch.

Nä. Inte på samma sätt. Man VET ju att de finansierat delar av filmen. Och man väljer ögon därefter.

Svagheten i “The Internship” ligger i den populärkulturella slutprodukten. Stereotyperna. Nördarna som aldrig pippat och blir APKALAS på två, tre bärs. Fyrtiotaggarna som har rutin, bättre social skills och vet hur man sänker sin birra på stående.

Det finns highlights. Som jätteroliga Ferrell. Och när Vince Vaughn flippar ut med vilda grimaser och härligt flåsiga knasrepliker. Så där charmant hjärndött och underhållande.

Men det förutsägbara, alla genvägar och easy targets, skjuter “The Internship” i sank innan man ens hinner knattra ner titeln i sin egen sökmotor.

Joakim