The Invitation

7

Om jag sitter och dricker medhavd öl på ett SJ-tåg?

Si. Oui. Da. JA!!!

Sue me. I’m on vacation.

Närå. Så kaxig är jag inte.

Ville mest förmedla sinnesstämningen.

But I do drink the beer, my L-A-D. 😉

Lyssnar på LUH-skivan. Ni vet, britten med sandpapprade stämband. Tidigare WU LYF (var det där Nils Hennum-Lindström fick inspiration till sitt Instagram-namn, månne?). Och hamnar i stämning, som sagt.

The Anchor Steam Beer is helping, lads. 😉

Nä men nä.

Till filmen.

”The Invitation” är en sådan film jag gått runt och rekommenderat till var och varannan.

För att den är en så satans svettframkallande OCH tuppaskinnsväckande resa. Subtila dialoger som, kombinerat med det SKEVA soundtracket och framförallt Logan Marshall-Greens skådespeleri, sakta sväller upp till ren psykologisk terror.

Fi fan, chifen.

Den SÄGER ju också något, om moderna sekter och var folk vänder sig i ett samhälle som verkar HELLBENT på att få oss att känna oss så ensamma som möjligt.

Too deep? Kanske.

Men men. Berörd, jag blev.

Snyggt hantverk, det var.

Dubbelsjua igen då! (Joakim Gerhardssonsk ”fejkpepp”-röst)

Petter

7

Handsvett i nära två timmar.

Det var ett tag sedan.

Klapp klapp!

*duschar hela tågkupén*

Plot?

Well.

Stoiske Will (Logan Marshall-Green) bär på ett REJÄLT lass ”emotionellt kaos” (var på väg att skriva ”ladd”!) efter sin sons död, men åker ÄNDÅ till en middagsbjudning som hans ex Eden (och hennes Brooklyn Industries-groomade kille David) håller i efter att de drillat (?) tillsammans på något skumt new age-läger i Mexico i TYP två år.

Trevligt att återses?

Jodå, borde vara.

Some good anecdotes and shit (”you know tequila, right?”).

Men det blir inte så mycket myz när märkligheterna staplas på varandra i takt med att vinpavorna sprättas. Will tänker: ”är det en sekt, det här”?

”The Invitation” är en dramathriller som sakta maler sönder en. Det är nästan utmattande – då – att vara fast inne i det hus där I PRINCIP allt utspelar sig. Jag känner själv någon sorts panik ju, här i sketsätet, när det går upp att dörrar är låsta och fönster är förreglade. Jag skruvar på mig och ojar mig och så. Vill gå till bistron en gång i kvarten bara för att komma bort och ANDAS (”en påse OLW och syre, tack”).

De två första tredjedelarna av är, ja, LYSANDE. Sällan har jag suttit med så aktiva hornhinnor och puls som hamras fram av en ivrig baskagge.

Marshall-Green bidrar ju till det där. Så träffsäkert han spelar traumatiserade Will som återvänder till sitt tidigare hem och tvingas ”dubbeljobba” minnen och pågående samtal in medias res.

Svettigt, det blir.

Jobbig närvaro, så klart.

”The Invitation” är som ett långsamt molande eksem. Det gör ont att klia på’t. Lika svårt att låta bli. Och även om det dykdippar i slutet (pundet förvaltas INTE riktigt efter ett så fint upptrappande) är det här en ganska elak thriller som plaskar gott i byxvecken. Den är rå, obehaglig och fintar sig mellan olika plan.

Big suspense coming in your direction, chaps and homies.

Låt dig väl smaka.

Joakim