Simon Pegg och Edgar Wright!
Lovely couple, hörni!
Nämen ni minns väl ”Shaun of the Dead”?
SUPERPIGG zombiepastich.
Sen kom ”Hot Fuzz” som väl var OK först men ALLDELES för lång och LUDDIG och där degraderades den ju DIRR till ”sådär”.
”The World’s End” är på många sätt en återgång till forna kreativa glansdagar.
Vad som börjar som något slags censurfritt men likaväl gråblekt och torrt och hyperengelskt ”The Office” blir dryga halvtimmen in en crazy splatterfest. HALLÅ BLÅBLODA!
Simon Pegg spelar Gary King, sliten bloke nära 40 som romantiserar lika delar barndomsgänget som alkoholen. Så han bestämmer sig för att föra samman de tu återigen.
De åker tillbaka till unkna (men lite mysiga?) pubstaden Newton, alla utom Gary tvära och motvalls. Så blir det pints on pints on pints. And ALL hell breaks loose.
Det är rätt kul! Ibland genuint berörande, också. När väl Wright och Pegg bestämmer sig för att vara allvarliga (ytterst sällan) gör de det hela vägen, skrivet med ett emotionellt djup som tar mig på sängen.
Japp. Finns icke mycket mer att säga. Trevlig, välgjord bagatell, detta.
Släng åt dem en sexa, TR-GUDA!
Simon Pegg, alltså.
En spjuver, det är!
Och minns ju hur jag verkligen gillade “Shaun Of The Dead” och “Hot Fuzz”. Pastischpigga, myslökiga rullar.
I “The World’s End” finns det spår av samma otvungna genialitet. Allt som oftast i ett pregnant replikskifte där framför allt Gary King (Pegg) besitter mest klös i svadan.
Korta, rappa oneliners som hissar mungipa.
Och det finns ju en rålustig PLOT i filmen, en rätt saftig vändning typ halvvägs in, som vrider om hela fundamentet och verkligen ger lyft. Från en genre till en genre. Från “The Hangover” till, ja, jag vet inte. Ni får se själva!
Så varför bara en femma?
Jo.
För att första trekvarten är rätt tråkig (trög som siiiiiiiiraaaaaaaaaaaap). Och att King är otroligt tröttsam i längden. Så yvig och forcerad och gapig. Känner INGET för karln. Egentligen. Inte ens när en skapligt märk “EMO-twist” presenteras i slutet.
Så ja.
Typ DÄR har vi det.