Trading Places

5

Håller den än?

Nja.

Senaste gången jag såg den här rökaren var jag väl 12-13. Och tyckte knappt om då.

Så jävla lång och såsig!

Och: känns som färgpaletten begränsar sig till typ ljusgrå, mörkgrå, gråblå, mörkbrun.

Oklart varför den ens räknas som julfilm.

Okej. Så klart. Utspelar sig vid jul, då. Aykroyd (att det är ett y där i början – DET har man inte 100% koll på va?) utklädd till tomte och så. När han gömmer laxbröstet under den smutsiga jackan. #nejnejnej #matförgiftning

Oj. Kom bort mig här.

Eddie Murphy är så klart rolig i stunder.

Men det är knappast en höjdpunkt i karriären hans.

Ingen Hollywood-snut, här.

Nej.

Trist!

Petter

5

Ombytta roller.

Känns typ som en 80-talsgrej.

Finns det inte uppskattningsvis ett tjog med filmer som tacklar samma premiss?

Fattig byter med rik. Tjock blir smal. Ful blir snygg. Vice versa. And so on.

Och visst.

Det finns ju en tjusning där, någonting kittlande. Hur ska X klara av att leva ”som” Y? Och kan Y ens ÖVERLEVA som X?

Men ”Trading Places”.

Jag vet inte.

Första fyrtiofem: fnizz. Kul och stojigt. Dan Aykroyd som den bitske Louis Winthorpe III. Stela och paragrafglada aristrokrater i murrig Oxford-miljö. Kelig matiné med GRÅNADE (?) yuppies och rapp streetsvada.

Men sen: nä.

Blir rastlös och tom. Pillar in stressnurre på stressnurre och stönar och har mig. Tänker på andra saker.

Största behållningen: Eddie Murphy som Valentine.

Han är jätterolig för det mesta, har tajming och glider in med det där skrattet som kan lackera om den mörkaste av dagar.

Herregud.

Jag vill burra ner mig i sängen och bara badda in det där goa flabbet i mjuka lakan och sova på det i typ tjugo timmar.

Joakim