10 Cloverfield Lane

7

Jävlar, du!

John ”Gungar tungt men med virilitet” Goodman!

Vilken skådis.

Närvaron.

Imposantman.

VIRTANEN!!!

Nej då.

Vi börjar om.

”10 Cloverfield Lane” är i stunder ett av de mest eleganta intrigsnickerierna jag lagt ögonen på.

Hur det sakta, sakta tickar fram.

Tre skådespelare (utöver en rabiat läskig about to die-tanta, då).

Blickarna som utbyts.

Ett knak någonstans långt bak i Goodmans klaustrohåla.

Vad är sant? Vad är falskt? Finns det ens aliens? Ryssarna?

Vad HÄNDER????

”10 Cloverfield Lane” gör ett ypperligt jobb med att suga in mig i protagonistens uppskrämda och (kanske) paranoida inre. Jag känner ju allt det där.

Och lutar fram och tillbaka inför Goodmans paddige doomsdaypapi. Vill han mörda allihopa, bara? Är han snäll? Vill han rädda MIG?

Äh. Jag orkar inte skriva mer. Sovit TYP två timmar här. Men. Är lycklig och kärleksfull, för stunden.

Jag håller med Joakim om det där med slutet: vad fan. Det är inte det att aliens faktiskt finns, men det hade kunnat göras subtilare. Nu är det ett så plötsligt stämningsbrott från den stillsamma paranoian i filmens första fem sjättedelar.

Bad move, Bad Robot.

Men en sjua kan de gott ha!

Petter

7

Vi minns ”Cloverfield”, ju.

Pilsk found footage-craziness om en kolerisk pansarreptil som skiter ner sig själv som en MISSIL i Atlanten och sedan går loco i The Big Apple.

Så där POV-shaky och go. Panik, skrik, betong nedsvarvad i flisor och några rysligt gryniga frames som skvallrade om att den där skitstora cyberödlan nog vaknat på en rätt så sur sida.

Nåja.

”10 Cloverfield Lane” må tillhöra franchisen. Men det är inte samma andas barn.

För här har skakiga vrål, dekapiterade bjässestatyer och Emmerich-pulvriserade stadsbroar förbytts till en tyst, välordnad källare fylld till brädden av frågor, flegmatik (?) och tvivel.

Där Michelle (Mary Elizabeth Winstead) ser sig vakna upp i klorna på DIMMIGE miffot Howard (alltid lika MYSJÄSTE John Goodman).

Det är verkligen NERVER som vrids upp och antänder.

När Michelle och cellarhomien Emmett (John Gallagher Jr.) viskar och nystar. Allt offensivt tåtrippande.

Och Goodman, då.

Som balanserar så rutinerat på eggen mellan vansinne och altruism med sin särlige Howard.

”10 Cloverfield Lane” är läbbig, rå och mystisk. Det är tung luft mest hela tiden därnere i den välgjutna bunkern.

Sällan ser jag tjugominutersblock i en film som är så pass pulserande obehagliga, ruggiga och, ja, spännande som här.

Men slutet.

Hmpf. *läs som en besviken fnysning*

What happened there, great director Trachtenberg?

Det tar ju som ner allt det fina ett, nästan två, snäpp.

Joakim