Alien: Covenant

7

Jag var hemma hos Martin.

12, 13 år gammal.

Han startade upp ”Alien vs Predator” (från Rebellion Interactive, ju!).

Han satte på mig hörlurar. Stora, svarta, omslutande.

Och så var jag plötsligt i kolsvarta korridorer. I kroppen på en nervig MARINE med gasmask, goggles och en kulspruta med alienradar på.

Blipp, blipp, blipp.

Kramade musen så den blev alldeles fuktig. Darrade saaaaaatan på WASD.

Gick längre in i den mörka korridoren.

Och plötsligt: en äcklig jävla FACEHUGGER i ansiktet! Täckte hela skärmen.

Jag skrek rakt ut, slängde av mig hörlurarna, hoppade av stolen.

Och spelade det aldrig igen.

Så visst bär ”Alien”-konceptet på en skrämmande sprängkraft. Själva designen på detta utomjordiska odjur är liksom genialt naturvidrig.

Det är något så satans obehagligt med androiden Davids iskalla strävan efter att förädla xenomorphen till ”en perfekt varelse”.

Så han mördar folk, inseminerar dem med äckelägg och fan och hans moster, va.

”Covenant” är verkligen ett steg upp sedan ”Prometheus”. Den lyckas fånga något av känslan i originalfilmen samtidigt som den är förhållandevis originell.

Den stora behållningen i denna nya trilogi (nå?) ÄR ju Michael Fassbender som David och nu även Walter, företaget Weylands evigt oförutsägbara androider. Och just i ”Covenant” blir samspelet mellan Fassbenders två syntetiska karaktärer de mest spännande scenerna.

Jag vill se en tredje del nästan bara för att se vem han spelar då.

Superandroiden GUETTA?!

Petter

7

Lastgammal var jag inte när jag såg en facehugger (googla!) dammsuga sönder ett plyte för första gången.

Det var nog i Svenstavik, hos syrran, där i lägenheten på Centrumvägen.

”Alien 3” på TV3 (eller VHS) omkring 1996 – typ så var det. Smörpopcorn (mikro) och 7-Up i glas med mönster.

Och jag blev ju intrigued.

Såg alla filmer, läste på. Det fanns nästan en Tolkiensk hängivelse där. Grävde fram _allt_ om xenomorphs och Ripley och parallellnördade ner mig stenhårt i det mesta som rörde utomjordingar (prenumeration på ”UFO Aktuellt” och så vidare).

Sedan ”Alien vs Predator” – då – det ruggigt paranoida FPS-liret utvecklat av den Isak Arbman-hyllade (?) studion Rebellion Developments.

När man satt där framför sin burk, hukad och skör, medan radarljudet intensifierades och kom i allt tätare intervall.
Styrde försynt musen framåt, livrädd att pulvrisera en rymdbuk på nära håll och dränka sig själv i fräsande syra.

MEN!

Fokus här: ”Alien: Covenant” – uppföljaren till prequelen ”Prometheus” – där Ridley Scott fortsätter att kavla ut den backstory som (om typ tre filmer) ska länka ihop med ”Alien” från 1979.

Och: jag är skiträdd här i soffan.

Sneglar mest mellan fingrarna när det är som tätast med läbb.

Michael Fassbender är tillbaka (nu som 2.0-cyborgen Walter), det har gått tio år sedan rymdfarkosten Prometheus försvann och vi kliver in i skeppet Covenant för en ny expedition.

Typ 2 000 kolonisatörer är nedsövda, men någonting händer som får dem att vakna. Och när de plockar upp en mänsklig (!) signal från en närliggande (nåja) planet ökar mystiken.

Det finns förtjusande rakma i hur Scott tacklar ”Alien: Covenant”. Något som bjärt kontrasterar med den första filmens (”Alien”) nästan tisslande, lågmälda och långsamt trummande skräck. Där vi var ett med besättningen, länge bara skymtade alienkräket.

Här står dörren i stället öppen. TYP burdus visuellma.

Och ja.

Det är väl både hiss och diss.

Men jag vill ändå uppskatta råstyrkan här. Det är IN YOUR FACE och ett välkommet oknussel. Spännande, flottigt och trigger happy.

Inte en konventionsbrytare.

Men en underhållande och blinkningsrik pendang med fin svada och mer hästkraft under huven.

Så.

”Alien: Covenant”: inte världsbäst men bättre än ”Prometheus” och lovande inför det som komma skall.

Ja?

Joakim