Åh dubbelsjua, å dubbelsjua!
Å alla dessa goda rullar vi ger dubbelsjua!
(Tänk typ vismelodi)
Men ja. Så är det. Vi väljer ju ofta filmer vi misstänker är bra. Rekommendationer och så vidare. Det blir ju en rätt hög lägstanivå.
Och ”Green Room” – den är fan BRA. Ibland fantastisk.
Intensiteten i vissa scener, sättet ljud (YPPERLIGT ljud), foto och skådespeleri samverkar för att krypa in under huden och få hela ens väsen att vibrera – det är stor filmkonst. Det går inte att göra på samma sätt i något annat medium.
Vi vill ju ofta komma åt de där stunderna, I SAMTIDEN, som får oss att glömma bort mobiltelefonens blinkande, den faller till sidan i soffan och vi SLUKAS. Så är det ofta i ”Green Room”.
Och mellan all den där intensiteten: en sober stillhet. Allt bär då på ett behagligt lugn. Framförallt bildspråket. En hund som rastlöst lufsar längs en väg med kopplet släpande efter i löven. Patrick Stewarts sätt att spela med tystnad.
Bra skit, hörni.
Klaustrofobi är ju starkt.
I ”Green Room” är den frenetiskt gnagande.
Punkbandet (som drar mot rock, Nunstedt anm.) The Ain’t Rights blir inlåsta i logen efter att de hittat en mördad tjej i samma rum efter ett halvsvajigt gig framför en bunt skinnskallar.
Nu ska bandet inte få en chans att lämna lokalen levande.
Jeremy Saulniers komprimerade horrorthriller är, ja, tät. Eller, det är nog en underdrift.
Första halvan (split that lemon, bro!) är suggestivt åtkramande (?). FAN vad jag lever genom Pat (Anton Yelchin) och de andra. Anpassar min andning efter allt som händer.
Tänker lite på ”The Hostel” – då när vi så naket får se lortiga, brutala sår/skador – och ganska så mycket på gamla charmanta ”skoldiscoklassiker” som ”Scream” och ”I Know What You Did Last Summer”.
Det är något med miljön, svartklubbsdiset, och känslan av att varje sekund påverkar och räknas.
Äh.
Lite svammel?
Det blir lätt så.
”Green Room” är en stadig crimepjäs som tappar fotfästet först mot sista tredjedelen.
Innan dess: fin pulshöjare.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
