Åh. Den här var ju finstämd.
Som ALLA ni trogna TR-läsare vet är vi SVAGA för Channing Tatum.
C-Tums.
Channy T.
KÅLROTSNACKEN!
Älskar killen.
Så ibland, när uppslagen för filmer att se strilar snålt kör vi den här enkla: IMDB > Chancy Tum-Tum > väljer en film vi inte sett. Resultatet? Oftast SUCCÉ.
”10 Years” handlar alltså om hur Tummerz kommer till sin high school reunion efter – det står i titeln! – tio år. Han har med sig sin flickvän Jess (spelad av frugan Jenna Dewan-Tatum – turligt nog finns en supertrygg kemi dem emellan) och är till en början lite avvaktande. Vet inte riktigt vad han ska känna i alla gamla relationer som legat och dammat.
POTATUM spelar så subtilt som vi kommit att vänta oss, vi ser ju när känslor väcks och hur han velar i ansiktet över vad han vill visa. Oftast slutar det i en lite melankolisk uppsyn som knappt döljer livskvalen därunder. Det är något i hans hållning som gör mig så berörd.
Resten av ensemblen består av typ enbart såna där halvstora, halvkomiska och åtminstone habila unga skådisar som man aldrig någonsin lär sig namnen på – Max Minghella, Ari Graynor, Oscar Isaac, Scott Porter. Och så de liiite större: Justin Long, Chris Pratt, Aubrey Plaza.
Och! Rosario fucking Dawson. SVAGHETEN inför henne. Öj öj. Det tar vi en annan gång.
Men: stark ensemble, är det. Svårt att skriva och hålla koll på alla olika livsöden för manusförfattarna, blir det. Lite rörigt, kan det vara.
Men scenerna som bränner till, likt shoten i strupen på Ari Graynors förbittrade unga morsa, de är värda guld. När det tas till den allra ärligaste nivån. Där man finner att man andas som klarast.
Nej, det är inte du och jag längre. Men det är OK. Vi tycker ändå om varandra.
Kram.
Blev det som vi trodde? Landade vi där vi skulle?
Hujedamig och det.
Hur reunions är lackmuspapper för år som gått.
“10 Years” skulle kunna vara en tramsig sak. För det ju finns ju en strid ström av sådana. Pajiga lökrullar där nörden i sjuan vuxit ut till en Silicon Valley-yuppie med billions on da pocket. Där cheerleaderdrottningen är STILL AMAZING. Och där klassens hunk degat ner sig i en förort med vardagsreceptet jobb + Budweiser + poker.
Men.
This is surely different.
För det finns en nästan elektrisk svärta här. Mycket tack vare Channing Tatum och Rosario Dawson. Samspelet där. Så allmängiltigt. Som vilken relation som helst. Och där frågorna, de stora, ställs genom hur de agerar mot varandra. Den här tysta kommunikationen. Alla tvivel som väcks.
Ja.
Ni hör ju.
Det är starkt.
Och även om det emellanåt blir alltför hoppigt, mellan alla sidostorys och parallella spår, faller sig skärpedjupet återkommande på just Tatum/Dawson. Allt annat i en gaussisk oskärpa (heter det så, Mr Photoshop?).
“10 Years” är inte en reunionrulle som lockar till ölbröliga flabb.
Men det är en film som appellerar till någonting större.
Typ livets alla vägar.
Och vad som händer när vi försiktigt börjar titta i backspegeln.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
