Jag förstod aldrig varför ingen gillade Shia LaBeouf.
När Transformers-filmerna kom och alla tyckte han var en störig, valpig mupp.
I dagsläget, när han gjort bort sig gång på gång med olika TUNNA konstnärliga utsvävningar och ohederliga stölder.
Men jag tycker fortfarande om honom.
Till och med i Michael Bays CGI-spektakel kunde jag hitta något fint, någon sorts behållning, i LaBeouf. I hans blick, hans ofta ganska energisnåla skådespeleri, alltjämt intensivt lysande.
Allt det där kommer härifrån. ”A Guide to Recognizing Your Saints” var den första filmen jag såg honom i. Jag var 19 och blev tagen, det var säkert något med att det kändes som en inblick i en känslomässig värld jag fortfarande själv inte hade befunnit mig i.
Att nu se om den känns nästan ofattbart starkt.
Faktiskt.
Allt bara fungerar. Dito Montiels (självbiografiska) manus. Outhärdliga dagar och ljumna nätter i Queens, miljön liksom sjuder ut ur TV:n. Allt rakt av fenomenalt skådespeleri (LaBeouf! Dianne Wiest! Chazz Palminteri! Channing Tatum! Robert Downey Jr! Rosario Dawson!).
Allt det där sitter ihop, andas ihop, är oupplösligt. Och det skapar ett av de mest berörande konstverken jag någonsin tagit del av.
Stora ord, ja. Men när ska jag annars använda dem?
Heliga bananer.
This shit seduced me.
Man har ju sett RULLAR som SKAKAT OM och VRIDIT TILL och dumpat hjärnan i en solkig pöl av intryck, feelings och den där skumma känsla av att man sett livet, inte bara filmen.
“A Guide to Recognizing Your Saints” är mer än så.
Bästa filmen jag sett?
Tror nästan det.
Och som vanligt när någonting är överväldigande och fantastiskt ligger förklaringarna milsvid bort.
Kanske är det hur Montiel så kirurgiskt karvat fram essensen; hur varenda minspel och dialog mer är något som fångats PÅ film i stället för att vara del AV en film.
Kanske är det LaBeouf. Som bär på sådan NERV i sitt sätt att agera här. Så långt bort från plåtskrällen och blockbusters. Man sitter i soffan och ser honom SPELA UT allt och tänker: “Fuck”.
För i berättelsen om Ditos (LaBeouf och Robert Downey Jr.) kamp för att lägga gatorna i Queens under sig ryms så mycket. Det sexuella, men framför allt emotionella, uppvaknandet. Att göra revolt mot de mellanmänskliga band och relationer som ter sig starkast. Om att se hur personer i sin närhet bryts ner. Vänner som hamnar under ytan. Vänner som sviks och sviker.
Och allt gör Montiel SÅ SÅ BRA!
Den här rullen kupar sig som ett tunt skinn runt hjärtat.
Så nära en själv.
Men ändå så långt borta.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 