Fighting

6

Fan, Dito.

Vad hände egentligen efter “A Guide to Recognizing Your Saints”?

(ENDA dubbeltian i TR-historien, sis and bro!)

Blev det prestationsångest?

Jo, jag förstår det.

För “Monty” (fnissa åt DET smekiset, Jocke!) famlar lätt efter samma ingredienser som gjorde “A Guide…” till det mustiga mästerverk det var. Om och om igen. Ska vi lista lite? OK.

– Channy da T-tum. Här mycket bra som vanligt. Det finns något värdefullt inte bara i den där Blicken™ utan även i hans högst fysiska skådespel. Hur han spänner bröstet, flänger med armarna, blir alldeles hängig och lealös när han känner sig sviken. Det är inte svårt att känna med honom, att vilja krama om den där kroppen som nästan får en fysisk närvaro i rummet.

– New York! Smutsigt och varmt och svettigt men fucking wonderful på samma gång. Ingen har typ ett jobb, känns det som? Alla bara glider runt och väntar på att ramla in i protagonistens liv. I “A Guide…” skedde det nästan sömlöst, en organisk berättelse kameran bara följde med i. I “Fighting”? Not so much. Om det är skådespel, kameraarbete eller halvfärdigt manus som fuckar opp det är svårt att utröna, men något skaver ju (in a inte-bytt-underkläder-på-tre-dagar-way) i varje scen, mer eller mindre.

Ja, det var väl det jag kom på.

“Fighting” är framförallt rätt tunn, manusmässigt.

Ett ljus, dock: Terrence Howard och hans KVASITÅRIGA blick! Shit vad han får en att känna.

Men aldrig hela vägen till tårar.

Petter

5

Det här med att misslyckas.

Och att aldrig nå de höjder som tidigare nåtts.

Expert on that one?

Fråga Dito Montiel.

För amerikanen har ju haft det slirigt sedan genombrottet (tokbraiga “A Guide to Recognizing Your Saints”).

Här gör han det förvisso bättre än i snömoseländet “The Son of No One” (vi reccade den förra veckan!). Det finns, ja, ett mer hudnära narrativ.

Men grundproblematiken är densamma.

“Monty” använder sig (återigen) av den karga kuliss som låtit vira in hans tidigare filmer.

You know.

Da streets of New York City, allt gruff. Gatulampor som studsar mot asfalten. Streetsmart slang.

I “A Guide to Recognizing Your Saints” var ansatsen, och utfallet, kirurgiskt och närvarande och säkert.

Här: not so muchey.

Det finns en sorg i det där. Att falla tillbaka på beprövade och trygga grepp. För det är svårt att göra det bättre. Sällan blir det ens lika bra.

“Fighting” når någonting nytt i vissa scener. Som när Shaw (Channing Tatum) köper ett fluffigt gosedjur till Zulay (Zulay Velez). Det rör sig närmare verkligheten. Blir någonting äkta, någonting för oss tittare att kliva in i.

Men det är undantaget.

Inte regeln.

Och den stora ironin i Montiels enträgna jakt på att FÅNGA DEN SARGADE REALISMEN I DEN JÄTTELIKA STADEN är att resultatet mest blir teatraliskt, fånigt och storvulet.

Ett litet pekoral.

Där verkligheten skjuts undan i periferin och upplåter plats åt projiceringen av densamma.

Joakim