Hush

6

Mama!

Please answer!

I’m deaf and mute and right now being harassed by the super boring journo dude from ”The Newsroom”!

Det är väl synopsis, det.

Maggie är dövstum, chillar i en stuga för att skriva sin nya roman och plötsligt dyker en blek nördmördare upp.

En sån där ensam ENTITLED snubbe som köpt armborst för skojs skull, skjutit fåglar och ekorrar under uppväxten för att sedan levla upp till REAL LIVE mänskor.

Usch. Bara det i sig är ju beklämmande.

Skräcken i att utsättas för en sån dude.

Men det finns ju något spännande här, i det att ”Magdalena” de facto saknar två sinnen. Kan endast använda känsel och syn.

Det skapar några riktigt rafflande nagelbitarsekvenser.

Men det är mycket upprepning.

Och vad jag kan minnas utnyttjas bara känseln tydligt vid ett tillfälle.

Förvanskat potential, ändå.

Petter

5

I somras såg jag ”Oculus”.

Vilken lavett, va.

Mike Flanagans techglada flashbackrysare tippade mig åt sidan där i soffan. Jag blev väldigt rädd, flera gånger om, och tänkte på dumma demoner och sorg som går igen och energier med svärta och stone tape-teorin Å masse annen skit. Kunde INTE sova efteråt.

I ”Hush” är regissör Flanagan tillbaka för att koka kårar på nytt.

Men nu är det rakt, blodigt och hudnära.

Där dövstumma författaren Maddie (Kate Siegel) i nära nittio minuter försöker att hålla sin kåk säker efter det att en maskerad mördare (John Gallagher Jr) med armborst och kniv dykt upp och smilat (!) utanför fönstret.

I de allra starkaste stunderna är ”Hush” ett listigt och flegmatiskt kammarspel med fint duellerande och autentiskt fina detaljer (WiFi-haveriet).

Jag blir ju nostalgisk, då och då, och minns både ”Scream” (blir fortfarande YR av masken) och ”I Know What You Did Last Summer” (Rains eller Stutterheim?).

Men vissa saker förstår jag inte.

Ett: varför krossar inte mördaren något av alla typ femtio fönster DIREKT och hackar ihjäl Maddie? Han har ju ett superövertag, ju, med alla vapen och hörseln intakt. Varför dra ut på det?

Två: varför nyttjar inte Flanagan premissen mer? Maddie kan varken prata eller höra, vilket TORDE borga för ganska spännande och nydanande scener. Men i stället för att kreera en rafflande audiell och visuell samverkan i form och utförande (vilken potential, ändå!) blir det mest banal pannkaka.

Nä.

Jag funderar nästan mer på hur saker och ting borde ha gjorts än att ta in allt det som till slut blev.

Och så ska det ju inte vara.

Joakim