IT

6

Jag var beredd på att gå ut i köket.

Fejka att jag behövde göra mer popcorn, eller något.

Ladda upp med kuddar att glutta bakom.

Men, tja, SÅ läskigt var det inte.

Hantverksmässigt, däremot, kommer vi ju ganska långt här.

Bill Skarsgård som Pennywise – utmärkt!

Ljuvligt skruvat kroppspråk (inklusive detaljstyrning av läpparna och omgärdande muskler), perfekt röst och uttal.

Brädar redan big bros? Japp.

Och rent kreativt är det ändå ganska intressanta skräckscener.

Det är liksom inte samma trötta klichéer om och om igen, snarare erbjuds ett nytt koncept i mer eller mindre varje scen.

Avklippt hår som tar sig ur ett handfat och nästan stryper dess tidigare ägare, till exempel. Skruvat och scary.

Sedan är det kanske inte de mest detaljerade personporträtten, särskilt inte de av de i olika grad misshandlande föräldrarna.

Men.

Ja.

Ganska piggt!

Petter

7

Hujedamig.

Sånt barn han var – no?

Äh.

Torsdagstrött här.

Men låt mig återvända till ”Children of the Corn” här. Jag skrev om den förra veckan – ju – apropå det typ populärkulturella uppvaknandet. När man (läs jag) tog in Livets Stora Saker.

Men innan dess var det Stephen King.

Novellerna, romanerna och alla filmatiseringar.

”IT” för mig tillbaka till det där; hurringarna fäster sig i ryggaskinnet mitt och _drar_ mig till högstadiet åter.

Och: den är ganska ruggig ju.

Gänglige demonclownen Pennywise (Bill Skarsgård) – som terroriserar mobbade barn i lilla staden Derry – är läbbig AF stundtals. Framför allt i de smått absurda inkarnationer som den uppsminkade gycklaren iklär sig/framträder som (tanten i tavlan!).

Jag är lite tagen på sängen här, så är det ju.

Andy Muschietti (regi) gräver sig inte direkt på djupet. Men det är ändå mustigt elegant skräck som nyper tag i huden i korta, intensiva sjok.

Den skickar lite stötar i mig.

Trevlig och balanserad flingpaketshorror.

Joakim