Mulan

7

Jag har nog inte sett ”Mulan” sedan faktiska biopremiären. Back in 1998.

Oh no.

”Good Will Hunting” all over again.

Närå.

Men jag minns ju KNAPPHÄNDIGT denna kvasiklassiker.

Det blir alltid spännande att gå in i sådana barnberättelser i vuxen ålder.

Och ”Mulan” är en minst sagt angenäm upplevelse, nu.

Framförallt är det en feministisk berättelse, på ett sätt som få Disney-filmer hade varit innan dess, eller efteråt för den delen.

Mulan som gör uppror mot hennes snäva geishaliknande öde.

Mulan som vägrar acceptera att hon inte skall kunna försvara sin fars heder, gå till krig i hans ställe, som alla de andra sönerna – bara för att hon är en dotter.

Mulan som sjunger ”How bout a girl who has a brain and always speaks her mind?”, när hennes medsoldater sjunger en sång om hur drömtjejen ska vara.

Mulan som överlistar fienden gång på gång och räddar killen och vinner hans hjärta för att hon, kort och gott, är så jävla kompetent och cool.

Ja. Filmen har mycket som talar för den.

Eddie Murphy pigg i rollen som den där lilla sidekickdraken, till exempel.

Många bra röstskådespelare across the board.

Men jag vet inte, det saknas NÅGOT. Kanske har det att göra med att den gjordes där i skarven mellan 90-tal och 00-tal, då 3D-revolutionen just hade inletts.

Den saknar NÅGOT slags mys.

Men – BRA!

Petter

7

Jag missade ju ”Mulan” back in the days.

Men nu sitter jag här med en bunke popp’ unt Fanta och låter det blandas i munnen till den där läckra grågeggan som Petter Arbman beklagligt nog AVSKYR. *sad*

Och: jag göder verkligen barnets förundran i mig under tiden. Slår upp dörrar till mina årsringar och kikar förtjust in.

För ”Mulan” är ju spännande, fängslande, laddad och rätt KUL.

Vi följer Mulan – dotter till krigsinkallade pondusoldien Fa Zhou – som förklär sig till man och listar sig själv för att strida i den kinesiske kejsarens namn mot hunnerna och det vidriga rövhålet Shan Yu.

Med på resan: den tunne ödlan Mushu (röstlirad av Eddie Murphy – så klart) som är lär ut Men For Dummies under resans gång (”punch him, it’s how men say hello”).

Den där tomatfärgade reptilen är en trivsam lustigkurre. En av Disneys bästa comic relief-karaktärer – då.

Men den här rullen är ju mäktig, också.

Stora, yviga gester.

Pilbågar som ylar och viner, väldiga arméer, pompös natur (typ ”Uncharted 4”-scener) och agila DriFit-kaftaner för smidig strid som fladdrar i vinden.

Jo jo.

Vacker skit.

*tänker på ”Age of Empires”*

Jag är glad att jag ser ”Mulan”.

Den berör och kramar om en.

Det känns mysigt och hårt och typ lärorikt. Rafflande och nervigt.

BRA!

Joakim