Grejen med denna rulle, detta startskott för hela Mission Impossible-serien med alla dess omöjliga ÄKTA stunts och MAJOR SET PIECES, är att den är överraskande cerebral.
Långsam och komplex.
Det är både till dess gagn och motgång.
Största problemet är väl framförallt att den går i sakta mak.
FÖR sakta mak (om man nu kan skriva så).
Det rappa och halsbrytande från efterföljande filmer, framförallt Cristopher McQuarries två senaste är nowhere to be seen här.
Så det blir både en gäspning och två medan agent Ethan Hunt babblar om Job och Max och The NOC List och alla ser på varandra med självgoda agentminer.
MEN det är också väldigt snyggt genomfört, på sina platser. Spännande kameravinklar (något sjukt DUBBELFOKUS som tydligen användes en del på 90-talet!) och smart planerad koreografi.
Det märks att Ethan Hunt är Jason Bournes (och i viss mån moderna James Bonds) papi.
Men den är lite för lång. Och väcker inte riktigt de känslor jag hade önskat.
Men trevlig titt.
DUM DUM DU-DU DUM DUM DU-DU!!!!!
Fortfarande _barnsligt_ förtjust i det ikoniska introt – då – som fängslade mig för allra första gången när jag och min kodknackande 08-bror Tobias Gerhardsson satt med våra vinterbleka fjunarslen i den bruna skinnsoffan i Svenstavik (övervåningen, reds anm) och GLUPSKT malde i oss varenda avsnitt av teveserien ”Mission: Impossible” från 60/70-talet som vår äldre brorsa Fredrik EVENTUELLT hade spelat in på VHS eller så.
Eller ja.
KAN ljuga här.
Tobias (som har betydligt bättre minne än undertecknad och TYP minns [fejkar?] saker som hände när han var två år) får fill me in if something is wrong.
Vet FAKTISKT inte ens om introt var detsamma back in the days.
However.
”Mission: Impossible”.
Födelsen av Ethan Hunt (Tom Cruise).
Den är ju läcker, Brian De Palmas behagliga spionthriller, som rör sig framåt i (lagom) mak genom ett 90-talsdisigt Europa.
Om – SPOILER ALERT – hale agentsvinet (Jon Voight) som förråder sin egen organisation och sätter kompetente Hunt i besvärligt klister efter att ha mördat typ alla hans kollegor.
Och visst är det sevärt.
Nagelbitande och Jönssonligan-esque med minutiöst planerade tidsramar och stötar utan felmarginaler.
Man kan ONEKLIGEN halka bakåt ner i söffan och muntert knapra i sig den här våfflan utan att känna sig FÖR investerad i varken story eller karaktärer.
Ibland är det skönt, det.
Not amazing.
But very, very pleasant.