Dirty Dancing

8

Legendarisk skit, vi ändå får konstatera, ja?

Formativ för framförallt många unga *blivande kvinnor* ända sedan RELEASE 1987 (birth year of Jocke G and Peppe A)?

Verkar så.

Genombrott för Patrick Swayze, korrekt?

Mmm-hm.

Ja.

”Dirty Dancing” kommer minst sagt med visst BAGAGE släpande efter sig.

Det är en film som bär på stor kulturell relevans, som ekar genom historien och därmed vuxit långt utanför gränserna av den ganska ödmjukt budgeterade berättelsen som det ursprungligen var.

Så om vi skalar bort allt det?

Då är det en vacker berättelse om attraktion som liksom bländar allt annat runtom, som skapar tunnelseende. Det är en berättelse om klass. Om lojalitet. Om familj och självständighet. Om medmänsklighet som för med sig viss risk när den utövas.

Jag har bara sett filmen en gång förut, men nu såg jag med ett annat fokus och lade märke till så många små fina detaljer, i allt från Swayzes mimik och kroppsspråk till dansarnas olika nycker i den sprudlande slutscenen.

Det är som sagt en ödmjuk film på många sätt. Smakfullt begränsad i sin ambition, vad den försöker berätta. Vi stannar i princip i samma miljö hela filmen igenom.

USA:s vackraste sida, varm och vibrerande, samtidigt som vi får se dess fula orättvisor. Det är inte övertydligt eller en poäng som hamras in till leda. Det är bara en film som försöker vara ärlig i sitt uttryck.

Petter

5

Jo.

Visst har den något.

”Dirty Dancing” är ju – faktiskt – mer än bara time of my life och den nästan groteskt (!) ikoniska svängomen i replokalen (?).

*tar en klunk (iskall) Carlsberg Hof*

Patrick Swayze är cool, snygg och performancemässigt HELT OK som sommarfräsche dansaren slash semi-gigolon Johnny Castle. Jennifer Grey stabil och avvägt inlevelsefull som Baby.

Den är fin, också, till det yttre. Med cineastiska vykort – så att säga – där tjusigt skurna snitt visar upp ett duktigt retrocozy 80-tal.

Till det ett för tiden (birth year of Pete and Joe) oväntat tätt, taktfullt och närgånget kameralir där det NÄSTAN vädras svettig brottarbralla i näsborrarna våra under Johnny och Babys mest intensiva tête-á-têtes på parketten.

Men samtidigt som allt är charmigt, bitvis starkt och puttrigt AF har jag svårt att bry mig.

Johnny lipar, hamnar i slagsmål. Det är intriger och svartsjuka och det knakar ju (minst sagt) mellan honom och Baby emellanåt och FÅ-ÅN vad jag borde vara INVESTERAD i det. Så känner jag.

Men jag är det inte.

Typ klockren bakisrulle.

Ja?

Joakim