Den här stannade kvar hos mig.
Filmkonst som poesi, där små medel som skildrar små mänskliga interaktioner/rörelser/aktiviteter bidrar till ett slags osmotisk förståelse med stort F.
Igenkänning, också. Inte i estetik, språk, miljö, relationsformer, men i … något slags grundläggande mänsklighet. Psykologi, antar jag.
(Psykolog, ju.)
Nej men ”The Power of the Dog” lunkar på i en fin takt.
Det är en smakfull, originell liten berättelse. Verkligen som en bra roman, fast översatt till rörlig bild. Vilket KÄNNS som Jane Campions signum, utan att ha sett en enda av hennes filmer tidigare.
Benedict Cumberbatch är bö-ril-JANT. Försvinner ju helt in i sin karaktär! Jag glömmer ofta att det är ”Benny”.
Shoutout till Kirsten Dunst också, spelar fram en äkta människa i sin gråa modersfigur.
En jättebra film, helt enkelt.
Go watch.
Gim me some dirty Cumberbatch.
För allra först: Oscars-worthy insats av vår gänglige homie Benedict i rollen som den kantige, bullrige ranchägaren Phil.
Det är schampolös western när den är som allra vackrast. Smuts, damm, muskulösa hingstar som gnäggar, mööööööörk sprit, banjo, hårda karaktärer och djupa, relationella sår.
Jane Campion (regi) är en cineastisk utforskare (maskulinitet etcetera) som baddar storyn fint här. Onekligen är det ett omsorgsfullt och nervdallrande porträtt som målas upp där bröderna Phil (Cumby) och George (Jesse Plemons) för ett stilla krig i vilket den sistnämndes hustru Rose (Kirsten Dunst) ser sig själv sakta falla sönder och samman i.
Mmm.
”The Power of the Dog”.
Strong shit.
Stundtals fenomenal konst – ju – där nämnde Cumberbatch (som sagt) är den som drar det tyngsta lasset och strålar mest. En lortig, spänstig och skör gestaltning som hittintills är och KANSKE förblir brittens pièce de résistance. Statyett: no/yes?
Nej, i sketsöffan VÅR mådde JAG (vi?) meget bra under två timmar.
Majestätisk rulle – då.
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
