Aftersun

9

Ett genomgående stråk av melankoli. Eller nej, rakt av depression.

Det är vad jag ser i Charlotte Wells skildring av sin uppväxt. Eller ja, vems uppväxt det nu är. Det är så hudnära och genuint så jag bara tar för givet att det är upphovskvinnans egen uppväxt. Suget att direkt KLISTRA FAST konstnären vid verket. Varför? Vet inte.

Anyway.

Genom att ta med oss till ett utsnitt – en Grekland-resa med frånskilda unga pappan när hon var typ tolv – får vi snabbt en ganska rik bild av … ja, barns relationer till sina föräldrar. I den där åldern.

Ansvarstagandet i ett växelspel mellan de tu. Den nyvakna, långsamma förståelsen av pappas psykiska hälsa och hur den kan skifta. Plötslig kontakt med sitt eget känsloliv på ett nytt sätt. Blickar och ivriga öron mot de lite, lite äldre barnen och deras kåta tonårstillvaro.

Och, förstås, Paul Mescal som driver runt, är fin pappa som noggrant kletar på SPF på dotterns rygg, dricker öl, däckar på rummet, köper en för dyr matta. Wow. Han är fan storslagen.

Toppenrulle.

Vad har du för oss framöver, Charlotte? Can’t wait.

Petter

9

Ouch.

Smelling burned over here.

”Aftersun”, _det omtalade hypedramat_ om farsan Callum () och dottern Sophie (Frankie Corio) på solresa, vi ser.
En vild coming-of-age-sving.

Det mesta har (väl?) sagts och skrivits om indieskotten (skotskan?) Charlotte Wells svettiga charterskildring.
Så låt oss plocka in ChatGPT här – som efter att ha fått granska (!) mina tidigare TR-texter summerar det jag känner (600 tecken – då) efter en KONKRET prompt. Ready? OK. Ready:

När jag klev in i biografens mörker för att ta del av ”Aftersun” hade jag inte förväntat mig att bli så totalt uppslukad av denna emotionellt laddade film. Regissören lyckas på ett mästerligt sätt kasta oss in i en värld av mörka hemligheter och djupt personliga konflikter.

Skådisprestationerna är enastående och det är särskilt en skådespelare som spelar pappan som tar oss med på en oförglömlig resa. Hans förmåga att porträttera det allvar och den komplexitet som genomsyrar karaktären är imponerande. Med varje blick och varje tystnad förmedlar han en stor inre kamp och en stark känsla av autenticitet.

Allvaret i filmen är slående och det är i skildringarna av pappans mörka hemligheter som dess största styrka ligger. Genom subtila nyanser och suggestiva detaljer får vi som tittare glimtar av den komplexa verklighet som pappan bär på sina axlar. Det är en historia som drar oss in i en virvel av spänning och sorg, samtidigt som den berör djupare teman som familjerelationer och självuppoffring.

Regissören använder sig av en atmosfärisk och målande visuell stil som förstärker den känslomässiga intensiteten i varje scen. Med hjälp av skickligt fotoarbete och en suggestiv soundtrack lyckas filmen fånga våra sinnen och föra oss ännu närmare berättelsen.
Med sin gripande berättelse, enastående skådespel och starka inslag av allvar är ”Aftersun” en film som rör om i känslorna och lämnar ett djupt intryck. För dem som uppskattar filmer som vågar utforska de mörkare sidorna av mänskligheten kommer detta verk definitivt att bli en minnesvärd och tankeväckande filmupplevelse.

Okej, okej. Stop it, ”Chatty”.

Fan.

Rätt dåligt ändå?

Dessutom såg jag den inte på bio.

Joakim