Bob Dylan är svår att fånga in.
Det är väl halva (eller hela?) poängen med honom också, antar jag.
Fanskaran som spenderat snart 65 år med att förstå honom, relatera honom till ett sammanhang eller en rörelse (social, politisk, religiös). Velat sätta en stämpel. En evigt gäckande figur som – just därför – hållit publikens intresse sedan innan Kennedy sköts.
Jag tror att det mest frigörande (och njutbara!) som Dylan-lyssnare är att helt släppa den där strävan. Omfamna att den artist han är inte har något att göra med autenticitet, med honom själv.
Snarare med, vad ska man säga, stimulans, ett filosoferande kring hur fucked up det är att vara människa, en fascination vid konsten i sig.
Vad som är sant är inte så viktigt – i det här sammanhanget.
”A Complete Unknown” har, överraskande nog, mer av det anslaget. Mindre BIO-delen av ”biopic” – filmen är inte särskilt intresserad av vem personen Robert Zimmerman var eller är.
Visst visst, jag såg att affischen har meningen ”He defied everyone to change everything” vilket ju inte är FJÄDERLÄTTA ord som AVSTYR från messianska paralleller – MEN själva filmen är mer intresserad av hans försök att fly just sådana epitet. För att bli fri från förväntningar.
Filmen handlar till stor grad om en konstutövares kamp (ja, faktiskt kamp!) för att hans skapande ska lämnas i fred – inte befästas av kommersiella intressen, folkrörelser eller biografiska äsningar från människor i hans liv.
Det är ett väl avvägt fokusdjup James Mangold & co. har lagt an på myten Bob Dylan. Här finns något slags kärna i artisteriet.
Valet att inte försöka fånga personen Bob Dylan går också igen i Timothée Chalamets rolltolkning. Likt Sebastian Stans Donald Trump som vi såg för några veckor sen är det långt ifrån en humoristisk imitation. Det känns snarare som just en strävan efter att fånga … stämningen, själen, det allmänna sinnestillståndet den här människan befann sig i just där och då. Han är egentligen inte ens särskilt lik, rent visuellt. Men Chalamet suddar ganska snabbt ut sig själv och under merparten av filmen är min instinktiva känsla: det där är Bob Dylan jag ser. Det måste applåderas, inte minst med tanke på att skådespelaren som gör transformationen är en av samtidens största och kändaste fimstjärnor.
Jag måste säga att det är en djupt inspirerande berättelse.
Man är ju ingen Dylan-gubbe ju.
Kan typ … tre låtar?
LIKE A ROLLING STONE!!!
Men desto mer intrikat – då – att (tillfälligt) dyka ner i en person som är lika delar genial som kärv.
En spenslig Timothée Chalamet gör det fint i rollen som Bobby; visst känns det (som bro Pete är inne på) att vi SER Dylan. Bra förkroppsligande där.
Och det handlar ju om att följa både en födelse och en tidig revolt där vi hoppar ner i Bobs ryggsäck och tar oss mellan rökiga barer, soliga festivaler och sönderrökta sovrum där Joan Baez (Monica Barbaro) i trasig tischa brygger morgonkaffe medan det liras gura i ”90-sängen”.
Det skaver och tjafsas och närmar sig så sakteliga någon typ av oundviklig BURST när genuint artisteri behöver gå jämsides lömsk kommers innan ett vägval behöver göras.
Aha.
Yeah.
James Mangold (regi), som även låg bakom Cash-ditot ”Walk the Line”, bemästrar sin biopic och väljer skärvor med omsorg i stället för att måla med breda penslar.
Stabilt är det.
Torsdagsrullen • (C) 2025 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
