Boulevard

9

Robin Williams sista roll.

Jag sörjer redan i första scenen, det slår mig så hårt att han är borta, valde att avsluta sitt liv när det överväldigade honom.

Men det är ett fint avsked.

Det är en drabbande berättelse, stillsamt berättad.

Vi har ju varit Dito Montiel-fanboys här på TR sedan ”A Guide to Recognizing Your Saints” kom och drog mattan under våra fötter. I all dess intensitet, passion och dallrande miljöskildringar.

”Boulevard” skiljer sig en hel del från den ungdomsskildringen.

Kanske beror det på att Montiel inte skriver manus denna gång, för tonen är här en annan.

Det är knastertorra bankkontor, små hus som stått oförändrade i 30 år med väggarna fyllda av vardagsleda. Relationer som går i stå.

Det är så anspråkslöst och utsökt skrivet. En dialog som tycks växa fram i stunden, både oförutsägbar och välbekant i sin vardaglighet.

Samtidigt är den centrala intrigen, om att leva en lögn och att slutligen bryta sig fri, så SATANS stark. Jag känner jättemycket för Williams 60-årige milde man som sakta skalar ner de murar han byggt upp.

Jag sitter och skriker på TV:n under vissa scener.

”Nej Aladdin, gå inte in dit!”-grejen, ni vet (shout out till kusin Mia, extremt engagerad i Disney-filmer förr i ti’n!).

Jag vill inte SPOJLRA (hej Joakim!) mer.

Men det här är det mest berörande jag sett sedan ”John Boyega’s Full Reaction to the Star Wars: The Force Awakens Trailer”.

Se, babies.

Petter

8

Livets hållplatser.

Det är något med det.

Att titta bakåt och se en korsning.

För Nolan (Robin Williams) är flykten från det förgångna inte särdeles dramatisk.

Han jobbar på bank, gillar skjortor utan färg, och kommer hem varje dag klockan fem för att äta en proteintät PRO-middag (gryta, reds anm) med hustrun Joy (Kathy Baker). All the same, every day.

Men när han en kväll kör in på en annan gata och stöter på unge Leo (Roberto Aguire) förändras allt – långsamt.

Det gestaltas ju så fint, det där. Dito Montiels verktyg har alltid skruvat fram tydliga affekter, höjda röster och skarp polemik där allvaret alltid burits fram av hög volym och breda gester.

I “Boulevard” dröjer det mer än en timme innan locket faller av.

Annars träder allt fram i det tysta.

När Nolan somnar med nallen (DET ordet!) i handen. När han och Joy sitter framför teven, i varsin fåtölj flera meter från varandra. När han försöker att navigera mellan frågorna som sticker i honom.

Fan.

Det är ju både plågsamt och vackert, det där.

Så avskalat, sävligt och lågmält uppror.

Superlugubert ju.

Williams svarvar KANSKE till sitt stora opus här som den flegmatiske och grubblande Nolan.

Men Baker. Shit. Hon utgår ju från en större canvas här; så mycket känslor och tvivel som uttrycks med knappt några medel. All sorg och ilska som hon låser in i sig själv.

Det var länge sedan jag såg en sådan här gripande och hudnära gestaltning av något som sakta, sakta imploderar.

Gud.

Får TYP tuppaskinn här, once more.

Av guldsmak och strong feelings och skit.

Joakim