När vi började titta satt jag och, jag vet inte, kollade Instagram. Karin, ”AQP-konnässören”, bad mig att ta bort telefonen.
”Det här är en tyst film, med mycket undertexter. Du måste hänga med.”
Det var ett gott råd.
”A Quiet Place” är verkligen en tyst film. Det är en, vågar jag säga, unik film.
Större delen av filmen är utan några ljud att tala om. Vi hör knappt någon talad dialog överhuvudtaget.
Det skapar en särskild spänning i sig. Vi försätts i samma tillstånd som filmens huvudroller, familjen som gör allt för att inte göra något ljud. För om de gör det slaktas de av vidriga aliens med typ tektoniska modulära äckelhövven med enorma öron därinne, feat. sinnessjuka långa lieliknande armar med sylvassa ändar.
Oh no.
”A Quiet Place” är dessutom osentimental. Här offras karaktärer till höger och vänster. Det adderar ytterligare till nerven.
Jag sitter ju på nålar genom större delen av den här resan.
Mobilen lämnas liggande. Sorry back to to YOU, Bro Joe.
Det är ett så skickligt manus- och klipparbete också, med de parallella händelseförloppen.
Gastkramande och genuint nyskapande.
Och när vi till slut kommer till slutet har filmens osentimentala stråk gjort att minsta lilla gest av kärlek blir stor som en supernova.
Svinbra!
John Krasinski.
Mest känd som Jim i amerikanska ”The Office”. Väl?
Men här, i rysligt ruggiga ”A Quiet Place”, kliver den storväxte jänkaren ut ur skratten och mimiken och etablerar sig i stället som en tonsäker och typ dramaturgiskt fulländad skapare.
För den här rysaren är crazy, alltså. Får man säga så?
Familjen Abbott, med mamma Evelyn (Emily Blunt) och pappa Lee (John Krasinski) i spetsen, tassar på tå i en postapokalyptisk värld där ohyggliga rymdvarelser annekterat vår planet och slaktar allt i dess väg. Blinda, det är dem, men med tanke på att hörseln i stället är sharp as fuck kan minsta ljud leda till ond bråd död.
Det är klaustrofobiskt, fuktigt och nervigt. Även starka segment mellan framför allt mellan farsan Lee och döva dottern Regan (Millicent Simmonds) som – så klart – får ett hjärtgripande klimax som vrider om duktigt där någonstans bakom revbenen på oss.
Det finns en djärvhet och ett mod i ”A Quiet Place” som gör att man hela tiden sitter på nålar. Ingen, verkligen ingen, är säker. Och när allting för det mesta är knäpptyst växer skräcken i en själv.
Monstren: läskiga.
Fasligt rappa (typ Velociraptor-esque?) med örongångar stora som elefantarslen. Och bättre ljudinhämtning än vad valfria typ Shure SM58-mickar i Tobias Gerhardssons nördiga studiovrå (förmodligen) kan stoltsera med.
Stygga skitstövlar. Typ Venom med flexibla kakelplattor som hud – då.
Dessutom är ”A Quiet Place” tajt AF.
Speltid på 1:30 får det att vattnas i munnen.
Se skiten, hombres!
Torsdagsrullen • (C) 2024 • hej(a)torsdagsrullen.se • 
