(Melodi: ”Flintstones”-temat)
Torsdags! Torsdagsrullen!
Åh, det tar en jävla tid med diiiiig!
För jag! Har fått barn ju!
Ja, en liten bebisflicka!
En bebisflicka!
En bebistjeeeej, ooookeeeeej??
Well.
Tack för rampljuset.
Quite a song, huh?
Men ja, jo, så är det ju, att jag har fått en bebis som vi har valt att döpa till Pia.
Vi såg ”A Quite Place Part II” TYP kvällen innan hon kom till världen.
Därav EXTRA tid som gått innan det funnits tid för att skriva.
Till ämnet, då.
”AQP2” är riktigt bra, den också.
Några oerhört spända scener hier unt dier (?), som när ungjäveln lämnar sin bebbelillasyster ensam för att typ, ja, vadå, ”kolla läget” i fabriken där de håller till? Eller det där med båtarna och gänget.
No more spoilers.
Men allt som allt är tvåan inte riktigt lika originell och integritetsfull i sin skildring.
Lite mer cheap thrills.
Hoppas på en RIKTIGT fucked up trea, det gör vi ändå?
Njae, Krasinski.
Inte lika ruggigt, detta.
Men det är klart. Efter den emotionella hårtork som ”A Quiet Place” de facto – då – var, är det redan på förhand hopplöst läge att ta konceptet vidare och samtidigt undvika gammalt vin i nya läglar.
Men nog görs ett försök.
Familjen Abbott rör sig vidare bland de blinda spindelmonstren. Nu utan – MASSIVE SPOILER AS FUCK AHEAD – Lee (Krasinski) som blev rejält upphackad när han offrade sig själv framför kidsen i slutet av förra.
De stöter på bekante homien Emmett (Cillian Murphy), skygg och svprhanterbar, som motvilligt blir familjens skyddsängel och upplåter sin Airbnb-fräscha bunker till Evelyn (Emily Blunt) och kompani i väntan på att de hittar Vägen Ut.
Krasinski jobbar ännu mer med parallella spår här, mot slutet har vi tre längs varandra löpande trådar som når klimax i mer eller mindre samma bildruta. Fin puls, ändå.
Men där föregångaren var okonventionell, typ banbrytande och befriande hänsynslös är det här mer ett tillrättalagt dito som följer den satta formen mer.
På plus: Murphy. Skitbra skådis ju.
Annars: Bra skräckis. Inte mer.