Fucking Åmål

9

Den är ju verkligen omedelbar.

Tonen sätts från första scenen: det här är Sverige 1998 och det suger att vara 16.

Kanske särskilt mycket som 16 och HBTQ.

Jag tror inte det kan överskattas hur betydelsefull den här var när den kom. Att få se Agnes, inifrån hennes depressiva lesbiska tonårsrum. Att få se henne skriva sin självhatande poesi. Att få se henne onanera till Elin i skolboken.

Wow.

Jag blir faktiskt oväntat tagen av att se det nu igen, 25 år senare.

Sen hade det ju aldrig blivit så gripande om inte filmen hade den där perfekta tonträffen. Den har allt. Castingen. Karaktärerna. Humorn. Fotot. Det ser ut som högstadiet kändes.

En sann svensk klassiker.

Petter

9

När Lukas Moodyson gasade in i svensk film med ett mellanmänskligt patos strax innan millenieskiftet hade vi själva KNAPPT lämnat välling, Turtles-gubbar (hade en Rafael som kunde snurra på huvudet 360 grader om man tryckte på en knapp) och ”Luftens Hjältar” bakom oss.

Så visst kräver ”Fucking Åmål” ett _mognare_ öga för att på riktigt kunna skönja Livets Stora Relationer som malmöiten (!) Moody Bro använder som cineastiskt vapen.

Kirurgiskt hamrar Moodysson ner känsloutvidgande spikar i alla tidsmarkörer från 90-talet som känns nära men ändå så bortsprungna; de gamla, crazydesignade OLW-chipsen, Spice Girls, böjda kepsar med Nike-swooshen, Bingolotto med Loket, ”Scream”-affisch på väggen, nu typ bortglömda (?) O’Boyen, vidriga overheadapparater och usel, umamifientlig mat på bordet.

My past reportin’ for DUTY henan.

”Fucking Åmål”, som vid den engelska lanseringen fick den BETYDLIGT mer träliga titeln ”Show Me Love”, är till lika stora delar ett nostalgiblött vykort från förr som en UPPRIKTIG och HUDLÖS skildring av hungrig, kanske obesvarad, kärlek.

Om Agnes (Rebecka Liljeberg) som älskar Elin (Alexandra Dahlström).

Och jakten på att ta sig bort.

Så det blir en del hjärtsnörp under filmens gång.

Inte bara i framväxten av Elin hjärta Agnes. Utan åt de kärleksfulla, tafatta föräldrarna. Åt behjärtansvärda mesproppen Johan som tveksamt backar sina bros och på samma gång slår undan benen för sin egen lucka. Åt rullstolsburna Viktoria (?) som blir avhyvlad deluxe (”du är ett CP!”) av Agnes under en rant som BRINGAR lika mycket sotsvart densitet som den i (ständigt återkommande, sorry) ”Boulevard”. Ni vet vilken scen.

”Fucking Åmål” är fan ett (en?) masterpiece.

Ruggigt gripande på så många plan.

Joakim