Det börjar så bra.
Estetiken slår en omedelbart. ”Alien: Romulus” påminner tydligt om ursprungliga 1977-klassikern – i sig en stilstudie i scenografi och kreativa praktiska effekter som håller än i dag. Och samtidigt har den ett modernt, fräscht sci-fi-i-4K-skimmer. Den lindansen lyckas Fede Alvarez & co. med elegant, hela filmen igenom (förutom en viss CGI-skalle).
Det finns också en gedigen grund i berättelsen.
Ungdomar som mer eller mindre är slavarbetare för megabolaget Weyland-Yutani i den hyperkapitalistiska framtiden. Det enda de vill är att ta sig till en planet där de kan se en sol som inte är artificiell.
Jag älskar också implementeringen av androiden Andy – huvudrollen Rains pappa hittade honom på skräphögen när hon var liten och omprogrammerade honom att bli en beskyddare av Rain, så hela hennes liv har hon knutit an till honom som en storebror. Eller kanske lillebror med tiden; eftersom hans kretsar är lite tilltufsade är han i praktiken en android med funktionsnedsättningar, så Rain har alltmer behövt ta hand om honom. Och vad händer när han plötsligt får en uppgradering och direktiv som krockar med hans sedan långt tillbaka inövade skyddsinstinkt mot Rain?
Högintressant, verkligen.
Andy är dessutom UTSÖKT spelad av den delvis svenske (?) David Jonsson.
Sen då?
Well. Ingen annan karaktär har en tiondel av Andys karisma. Synd.
Storyn börjar väldigt lovande men tappar lite luft när typ alla människor dör och det finns alldeles för många aliens – som dessutom framstår som chockerande icke-hotfulla.
Ska icke spoila mer, för ”Romulus” ÄR högst sevärd.
Men i slutändan blev jag besviken.
En lovande nytändning för serien, ändock.
Äh, men lägg av en blöt MÖK, cuzzar of mine.
Det här är läbbig materia – ju.
”Alien: Romulus”, som utspelar sig någonstans i skåran där mellan den första och andra filmen i serien, kanske inte BRINGAR (!) asmycket nytt till franchisen som sådan.
Det är lite samma sak fast igen.
Klaustrofobisk katt-och-råtta-lek där hoten alltid gömmer sig i skuggorna och en efter en av de tappra (?) människorna faller in i klorna hos de stygga utomjordingarna. *insert tear emoji*
Nytt vin i gamla läglar und so weiter.
Men: Fede ”Fredde” Alvarez (regi) och kompani har ändå snickrat ihop en nervig rymdskeppsskräckis som hela tiden trappar upp stämningen. Som en riktigt kirurgiskt ihopsydd EDM-våffla med magiskt DROP. Aha: yeah?
Visuellt är det faktiskt rätt så fucking kittlande, hombres, där det typ ”Mad Max-lortiga” med smutsig industri och ASGAMLA operativsystem utan SRGB möter det organiskt klibbiga med syra som fräter och JÄTTEMYCKET kroppsvätskor ur gap och röv. Plåt och gore in i blendern.
We likey.
Bäst här är semi-svennen (?) David Jonsson i rollen som hårdkodade androiden Andy. Jag sitter här i (den alltmer nedgångna) sketsöffan och IMPAS av hans omsorgsfulla och detaljrika gestaltning av att vara … ja … binär maskin.
Fan.
Vill in i det här universumet på riktigt nu.
Se ALLA filmer, Pete?
*känner sig rymdsugen*