Alien

9

Den ÄR ju i det närmaste perfekt, den här.

Noggrant uppbyggd miljö – både scenografiskt och manusmässigt, de två gifter sig. Man tror på världen som omger Ripley, Ash och kompani.

Och det är väl en av de viktigaste grunderna för science fiction och fantasy: en väl uppbyggd alternativ verklighet, en bubbla man omsluts av och tror på medan man besöker den.

Sen är själva intrigen, hur den sakta sakta rullas ut, exemplarisk.
Och skräcken. Krypande, isande, alla de utslitna adverben – de kanske började ta fart och användas på riktigt först i samband med den här?

Ja ja ja ja ja.

Visst är det en CLAAAAAAAASSIC.

Bolaji Badejo också, denne nigerian som med sina 208 centimeter lika mycket som überdesigern H.R. Giger SKAPADE själva xenomorphen. Närvaron, kroppspråket, akrobatiken. Rest in peace, legend.

Well.

Mer har jag inte i mig i dag, älskade läsare.

Jag vet bara: ”Alien” är en odiskutabel klassiker.

Big shoes to fill, dearest sequels.

Petter

8

Oh yes (och no, ju).

Åter i the great and at the same time horroful cosmos of kolväte and shit.

Vi är ju inne på en finfin Eriksgata henan där vi _omsorgsfullt_ knaprar i oss av en av de mest ikoniska filmfranchises out there – då.

Så: ”Alien”.

In steppar Ripley (Weaver); den kavata (?) befälhavaren på rymdfärjan Nostromo (epic name, huh?) som fraktar TONVIS med viktig malm hem till Tellus.

Sitter på nålarna hela tiden ju!!!

Men någonting är knas.

När besättningen på resan hem får i uppdrag att undersöka en märklig signal förändras typ allt.

Det här är en treat, vänner.

Nostalgisk filmsmet som gliiiiider ner i strupen. Känns TYP som att alla bra sci-fi-flics karvades fram under 70- och 80-talet – korrekt?

”Alien” är ruggig, obehaglig, spännande och makaber.

En nervdallrande rymdopera där mycket är äckligt, rått och ödesmättat.

Joakim